Jag kan inte tänka längre..

Tittar på höstlöven och drömmer mig bort till ett annat liv i en annan tid. Det är så svårt att förstå för någon som aldrig varit där. Jag pratar i citat. Min förmåga att formulera egna meningar går på reservtanken. Bilen vibrerar och det är hål i avgasröret. Det drar kalla vindar genom rummet och min säng är stor, tom och obäddad. Saknar armar runt mig och ömma ord. Livet består av myndighetsord och ikeafasader blandat med en rå verklighet av pengar och hälsa. Det är som ett sjukhusrum med vita väggar, hallucinationer och drömmar om varma lägenheter med soffa och katt. Jag borde sluta lyssna på hiphop, det gör mig avig och ifrågasättande. Herr ågren gör mig fri och rebelisk. Men jag är på månen ikväll. Jag har stämplat ut för idag. Känner redan den komande sömnlösa natten göra mig trött. Och vad hjälper det, inte alls. Men sängen har varit för hård, livet har varit för svårt ett tag nu. Jag kommer aldrig nån vart. Är så rädd för att bli den som bara säger men aldrig gör. Den som drömmer men aldrig vaknar. Jag antar att jag inte borde vara rädd för det längre för jag är redan där. Jag sitter redan här. 

Jag orkar inte tänka mer..

-

-

 

Jag kommer att förgöras av rastlöshetens mörka kraft. Det är dag nummero fem på min återhämtningsresa och jag har kommit på hundra saker jag skulle vilja göra som jag inte kan. Mest av allt vill jag kunna prata ordentligt, sova på mage, sminka mig och borsta tänderna. Det där var ju iförsig ganska många saker och det finns ännu mer jag vill kunna göra. Som att jobba, tjäna pengar, umgås med vänner, pussas, pierca läppen igen, äta vanlig mat, äta ostkrokar och annat onyttigt, flytta hemifrån, bli kär, lära mig nya saker och träffa flera vänner. Ojoj, nu halkade ju jag genom hela livet på två meningar. Men såhär i läketider så hinner jag tänka över mycket. Jag borde skriva en lista med alla mina drömmar och idéer. Läketider, valtider.. Imorgon smäller det för sverige, jag har redan lagt min röst men nog kommer jag vara lite spänd över att se resultaten. Jag kommer nog ha ganska bra koll med tanke på att jag inte har så mycket annat för mig. Jag spelar farmville och försöker äta. Så hålla lite koll på valet lär bli morgondagens uppgift. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Det är ganska många som frågar hur det går med käken så jag kanske ska berätta lite vad som hände ändå. Let's ta det en dag i taget ish.

-

07.00 - på plats på avdelning 211 i väntan på att få åka ner till narkosläkare.

10.00 - får äntligen åka ner till narkosen.

Gråter som ett barn och vill helst springa därifrån, åka hem och låtsas som inget hänt. Det sitter en nål i armvecket på mig och det kommer en kille och sprutar bedövningsspray i näsan på mig, fruktansvärt äckligt. Sen måste mamma gå ut. Inte kul. Slutade gråta här och antar att det var för att de smög i mig något lugnande någonstans. De gav mig en rolig mössa och jag fick byta säng. När jag ligger och tittar på maskinerna i taket så har de smygit i mig nåt mer kul för vid det här laget låg jag och flinade. Det sista jag kommer ihåg är att en av läkarna frågade hur mycke jag vägde, oförskämt, sånt frågar man inte en dam. Jag väger ish 65 om ni ville veta.

En mycket konstig stund senare, ska vi säga att klockan var 16.00 - Vaknar, om man nu kan kalla det vakna, och förstår ingenting. Somnar igen, vaknar, somnar, vaknar, frågar efter mamma, somnar, vaknar, mamma är där, somnar, vaknar, frågar efter pappa. Spottar blod och slem och det droppar blod ur näsan.

Jag förstod inte så mycket under de timmar jag låg där mer än att själva operationen tagit dubbelt så lång tid som de trodde, 4 timmar alltså, att allt hade gått bra och att min näsa var svår att ta sig igenom pga att den redan varit med om en hockeypuck och en operation. Därav allt blod.

Blir uppskjutsad på avdelningen och fortsätter somna och vakna till och från. Dregglar fruktansvärt mycket och det är svårt att svälja. Får panik över att behöva vara kvar på sjukhuset utan mamma och pappa en heeel natt. Gråter lite mer. Vet fortfarande inte riktigt vad som igentligen hänt.

ca 22.00 - Får morfin, mamma åker hem, däckar sittande ganska fint.

Vaknar ca 2 timmar senare, har torkat blod på tröjan, håller på att drunkna, sätter mig upp lite mer och det börjar forsa blod från näsa och mun, hallelulja. Ringer på sköterska, mer morfin, däckar igen. Upprepar samma visa varannan eller var tredje timme fram till..

 

08.00 - Blir väckt och upptäcker att jag under natten lyckats täcka mig själv och sängen i blod, underbart, som solsemester. De säger åt mig att jag borde gå och tvätta mig (va? borde jag?) så ska jag få nya moderiktiga sjukhuskläder att kliva i och nya sängkläder. Hur ska nu detta gå till undrar jag som inte vågat se mig i spegeln och bara varit upp ur sängen 2 gånger sen jag blev sövd. Men jag hade inte så mycket val och helt ärligt så var det inte så illa som jag trodde att det skulle vara. Såren i munjiporna var det värsta, jag började liksom förstå hur jokern i Batman fick sina ärr. Skämt åsido. Tävttade upp mig allt jag kunde. Mamma kom. Mer sömn. Mer morfin. Fick mat, whaaat.. det gick mindre än bra. Tills vi fick både kirurgen och sköterskorna att göra en deal, jag fick åka hem om jag kunde äta och klara mig utan morfinet. Liar, liar där då, för morfin fick jag med mig hem. Meeen, jag gjorde mitt bästa och ca..

15.00 - Blev jag utskriven från sjukhuset. Iväg på apoteket där jag såklart lyckades få en störtflod av blod från näsan. En kille kom med en pall och vi fick gå före i kön, fördelar med att se värre ut än man är.

Kom hem och var helt slut. Kvällen spenderades med att halvsova i soffan och vänja sig vid att ha en krockad överkäke. Sov aningen bättre denna natt men morfin var fint att ha.

 

Ah, tacka tv-gudarna för Top Gear, QI, engelska husletarprogram, scrubs, simpson osv.

Kunde fortfarande inte titta på en hel film utan att somna ifrån.

 

Tröttnade ihop på medicinerna, kände mig luddig och obehaglig. Hade en hemsk natt.

 

Mer top gear.

 

Totalt uttråkad. Pappa kom förbi en sväng. Fotade lite. Sökte jobb. Kollade runt på utbildningar. Vågade mig hela vägen till Hammerdal för att umgås med Petra. Och hon fick mig att skratta den jäveln. Det gör ont att ha kul. Hon följde mig tillbaka till skogen och kikade på Linda Pira på dramaten och pratade runt en massa.

 

Söndagar är söndagar. Lyckades sätta i gummisnoddarna själv för första gången. Mycket stolt över mig själv.

 

Skulle ha åkt till Östersund för ett besök hos speciallisttandis men de ringde på morgonen och min kirurg var sjuk så det blev uppskjutet till imorgon. Äter väldigt lite smärtstillande nu och är pigg. Roar mig med att spela farmville. Städat hela rummet, sorterat smycken och smink. På tal om smink så kan jag inte vänta tills jag får leka med ögonskuggor och pluta med läpparna igen.

''En människa som skriver behöver skriva för att behålla fötterna på jorden, för att ha känslorna under kontroll''

 

Så sa hon, eller det var poängen i det hela. Efter att sinnena förförts av alkoholen och de sociala gränserna flyttats. Jag måste damma av blocken och blåsa liv i pennan igen. Jag måste leta efter början av tråden. Jag sitter här med fingrarna på tangenterna men musklerna vill inte reagera. Tittar på orden. Byter till facebook. Tittar på orden. Bryr mig inte. Eller bryr mig för mycket. Letar, trevar i mörker. Väntan, längtan, hoppas. Jag vet inte om jag tappat taget eller medvetet backat bakåt. Organismens hårda verklighetsrap tar mig till botten och tillbaka upp igen. Jag mår för bra för att klaga, vill inte klaga, har inget att klaga på. Men jag dansar inte längre, späningen i vardagen existerar inte längre. Vill inte ha tillbaka den. Vill ha ett jobb, ett boende, en vän, en kärlek. Det kommer, de säger att det kommer lösa sig. Men jag är inte någon drottning av tålamod. Och att ta råd från människor som sitter tryggt, med livet i sina händer är inte något jag kan ta åt mig av. Jag har så mycket vilja men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte riktigt hur en bruten käke kommer att påverka veckorna som kommer. Jag vet inte vart tunneln går, jag ser inte skogen för att kalhygget är ivägen. Jag kommer att behöva en hand, en knuff i ryggen. Jag är ringrostig. Orden rinner inte, orden hakar upp sig. Låter det vara så. Penna och papper. Svarta sopsäcker och hagelgevär. Over n out.

 

Undergången kommer snart för han har stått och väntat.

Hej pepz.. Ursäkta för bristen på inlägg.. Bristen på internet och tid har hjälpt mig med att inte sitta här så mycket. Sen har mitt liv blivit så oerhört ointressant på senaste kan jag tycka. Vad är det för dag? Onsdag, ja. I måndags kom jag tillbaka till skogen efter fem dagar i alkoholens sällskap. Det var en underbar vecka med så många olika underbara personligheter. Jag åkte dit med vetskapen om att jag förmodligen skulle få gå själv nån dag, nu är ju inte det något jag igentligen bryr mig om eftersom jag trivs själv bland mängden av människor, om ni förstår. Men så är det nästan svårt att vara själv på en festival, man träffar alltid på nån, någon man känner eller någon man lär känna. Så jag fick det bästa av alla världar och att ta en paus från livet i några dagar har aldrig skadat, eller jo, kanske, men inte mig iallafall. Men sen kom vardagen tillbaka och den kom med planer och kreativitet. Jag har idéer som jag jobbar på för att göra till verklighet. Jag vågar inte berätta vad än, de märks väl. Jag är alltid lite sådär att jag kan byta spår mitt uppe i något annat så vi får se vad som händer, det är en av mina svagheter. Men just nu har jag inga djupa tankar att dela med mig av. Inga känslor att spilla. Inget att klaga på. Inget värt att berätta. Inget som är för allas ögon iallafall. Jag har några sängliggande veckor i tysthet framför mig. Jag återkommer, med något intressant den gången. Här får ni njuta av methods sjuka personlighet. Love it. Parental advisory i supose.

-

-

Method Man är vrickad.

heh..

-

En del saker blir inte som man tänkt sig. Ni vet när man går ut skolan och helt plötsligt så står du där, du skaffar ett jobb eller inte, du flyttar eller inte. Du lovar dina vänner att ni ska ses så ofta de går, ju fler månader som går desto svårare blir de, jobb och annat är ivägen. På nåt sätt så blev jag en svikare. Jag flyttade hem, jag har ett jobb som tar all min ork och tid. Jag är utan pengar och det är långt överallt. Jag försöker, försöker att hålla kvar vänner, fortsätta hålla kontakten men så kommer den där tiden, den där tiden när jag märker att något ändrats. Det har gått så länge, vi har tagit så olika vägar, jag har varit så upptagen, med mig själv, nödvändigt men svårt att förklara. När vi ses, vi har inget längre, besvikelse och minnen. Vänner har blivit bekanta. Jag blev en svikare. Jag flyttade. Jag gjorde de som var bäst för mig. Det känns som det har blivit höst i förtid. Jag kan inte förklara mig. Jag har släppt taget, tagit för givet. Jag har inte tid, jag har inte ork till att underhålla mina relationer så mycket som jag skulle vilja, som jag skulle behöva. Vi tappar, jag tappar taget. Och jag kan inte göra något åt de, jag står på sidan om och ser hur ni flyter längre och längre bort och jag kan inte ta er i land. Jag har händerna fulla och huvudet bland molnen. Det gör ont. Det gör ont att träffas nu, frågar hur läget är och frågar om du fortfarande bor där du bodde, har du samma jobb, samma partner, vill bry sig men har för mycket på hemmaplan. Försöker slappna av men det är något som inte stämmer. Nya minnen med nya ansikten. Nytt kapitel, nästa säsong. Jag vill inte välja, jag har aldrig velat välja, jag vill ha allt men det går inte. Och jag blev svikaren..

-

Sluta lägga energi på sådant du inte kan påverka Mia. Lär dig att en del saker kommer alltid att vara. Utan förändring. Sluta anpassa dig efter andras scheman och lär dig att leva på dina egna villkor. Jag för krupp, vill klösa ögon ur folk. Krigarsjäl. Jag börjar bli kräsen, med de kommer ensamheten. Allt passar inte mig längre. Imorgon åker jag på Rolling Stones. Hihi, hehe. Woop.

-

Men Hiphop ;D;D;D;D

-

this..

-

 

Aldrig igen. Min nya favoritlåt säger mer om mig själv än jag vill. Men att ändra mig kommer att kräva arbete. Ett arbete jag alltid lyckas tappa bort. Som att klättra upp för ett rep sen glida ner så pass att jag får brännmärken i händerna, släpper taget och måste börja om igen. Varför är jag så självdestruktiv? Det kommer alltid något som raserar marken jag stått på. Men jag kommer klara mig, som jag alltid gjort. Jag låg och funderade igår, haha, jag funderar hela dagarna, det finns inte så mycket annat att göra när man planterar träd efter träd, timme efter timme. Där tappade jag tråden. Just ja, jag pratar för mycket. Tänk om jag kunde hindra mina tankar och inte spotta ut dom så fort de dyker upp. Jag är impulsiv. Jag säger så mycket, så mycket jag inte menar, så många saningar till så fel personer. Men jag antar att det kommer vara så, hur jag än gör så faller jag jämt tillbaka, hamnar där i samma grop. Det här är ju jag, jag är såhär och vem fan kommer stå ut med mig? Jag kräver ensamhet och uppmärksamhet på samma gång. En otrevlig jävel med taggarna utåt och en kattunge med bebispäls samtidigt. Jag känner mig ivägen. Onödig och krävande. Tack och lov för bloggar, här kan jag klaga bäst fan jag vill. Det är få av er som ens når såhär långt i mitt klagande. Sverige. Jag borde vara glad, jag borde vara lycklig och tacksam. Jag borde tydligen inte sätta plant enligt vissa män. Jag borde ha långt vackert hår och le, inte säga emot och stå fast vid mina åsikter. Jag borde lägga upp tuttbilder, synd att de knappt existerar. Jag borde pluta med munnen och be om uppmärksamhet. Sen borde jag se ut som jag inte förstår vad de pratar om ifall någon påpekar det. Det är så man blir omtyckt, eller hur var det nu? Det här är jag. Jag är odräglig, jag är korthårig, jag säger emot och jag sminkar mig för min egen skull, allt annat du tror är vad jag vill att du ska tro. Jag skriver för att lätta mitt sinne. Jag skriver för att komma ihåg vem jag är. Jag lyssnar på hiphop och jag är smartare än jag vill vara. Jag blir 3 år av att se katter. Jag är ingen sterotyp, eller kanske är jag precis som alla andra, speciell. Jag vill göra min röst hörd men jag tänker inte sälja min själ för det. Jag kommer göra fel. Jag är knappt 20 år. Jag har tid. Eller kanske inte.

-

-

Varför är jag så självdestruktiv.

Har lovat att ändra mitt liv,

Låt det hända i tid.

 

För mycket skit på mitt samvete.

Att ändra mig kommer kräva arbeta.

Det känns som hur jag än gör,

Faller jag jämt tillbaka grovt,

Hamnar där igen i samma grop.

 

Men du ska se, jag klarar mig som jag alltid gjort.

Vi kommer aldrig komma överens du och jag. Vi kommer alltid ha olika åsikter, olika värderingar och prioritera olika. Jag har ingen Gud, det värsta jag vet är främlingsfientlighet, mjukisbyxor och skinjacka tillsammans är det fulaste jag vet och jag tycker att komma i tid är det viktigaste som finns. Det är bara några saker. Vi är olika, vi tycker olika och vi har olika rutiner. Inget fel med det. Så varför dömmer vi varandra så hårt? Titta dig själv ordentligt i spegeln innan du kritiserar någon annan. Och se fan till att du inte har foppa-tofflorna på dig när du går ut.

-

Planta mera, skogsplantera. Jag är slut. Jag är trött. Jag är.. Taggad på midsommar i Håxås. Jag är så mycket. Jag är lite för mycket när jag är trött, tillomed för mig själv. Jag har fyra dagar helg och jag kunde inte njuta mer. Jag kan inte fokusera. Jag saknar Natalie, jag saknar Sofie, jag saknar Sofia, jag saknar Louise. Jag saknar att ha tid. Jag saknar att gå skola och kunna gå runt som man ville. Jag saknar att kunna leva på ingenting och inte behöva tänka på framtiden. Jag slösade så många år. Jag slösade så mycket tid på att alltid vilja ha mer. Alltid vilja ha något annat. Någon annan. Nu har jag två timmar fritid per dag. Jag har så mycket jag måste göra. Så mycket jag inte hinner. Jag hatar det här, jag har så mycket att ordna att jag någonstans tappar bort så många vänner. Det är som att jag inte har tid att underhålla mina vänskaper. Det är viktigt, det är riktigt viktigt att göra det. Men det är så svårt. Jag spenderar hela dagarna i skogen utan täckning, kommer hem, äter, ordnar upp så jag är redo dagen efter, somnar och repeterar. Jag har ett mål, med målet kom saker att göra. Jag vill alltid att allt ska gå så fort. Jag sätter fokus där jag behöver fokus just nu. Varför bor vi inte alla i ett stort kollektiv så jag kan hälsa på alla varje dag. Göteborg, Stockholm, Östersund och jag sitter här i lilla Gåxsjö med så lite pengar och så lite tid. Jag ska gottgöra den här sommaren mina vänner. Det lovar jag er alla. Jag kommer tillbaka.

-

Gräset verkar alltid grönare på andra sidan säger dem. Har du testat att vattna din egen sida?

-

''Vi står upp för en öppen svenskhet'' Fittor. Det finns inget som är svenskt, det finns inget som är tyskt, norskt, afrikanskt, franskt, ingenting. Hur många år ska det ta att vi börjar förstå att iochmed att vi började kunna röra oss relativt fritt genom världen så slutade det finnas olika nationaliteter. Din svenska mamma åkte till London och pluggade, hittade din engelska pappa och flyttade till belgien och uppfostrade dig där. Jag överdriver jag vet, men det verkar ju inte riktigt fastna. Vi bor i ett av världens tryggaste länder. Varför sluta försöka hjälpa så många vi kan. Hah, vet ni vad jag hörde idag. Stressad och släpandes på en väska som väger minst 100 ton, skulle jag ta mig från ena sidan centralstationen i stockholm till andra och direkt på nästa tåg. När jag puttar på min väska i rask takt hörde jag vad kvinnan i högtalarna sa. ''Låt inte någon okänd hjälpa dig'' Alltså, av tåget, med väskan, sådär antar jag. Är vi så rädda? Jag hade blivit överlycklig om killen före mig ut från tåget hade hjälpt mig lyfta ner väskan, Mia på ca 65 kg är inte särskilt stark nämligen. Men nej, tänk att vi skrämmer upp varandra så mycket att vi inte ens vågar låta någon hjälpa oss, det är inte det värsta, det värsta är att iomed att vi får höra sånt genom hela våra liv, plocka inte upp liftare, var inte ute på natten, akta dig för tjuvar, våldtäcktsmän osv. så uppfostrar vi barn som inte vågar hjälpa någon annan. Jag vågar inte, inte med den rösten i högtalarna, om Agda 85 ramlar vem skulle hjälpa henne? Nån kanske tar hennes plånbok. Jag vet inte, jag tror att vi skapar de få brotten som ändå finns i sverige. Vi är rädda för allt, vågar inte säga hej, vågar inte le mot främlingar, vågar inte gå själv när det blivit mörkt. Är det så konstigt att jag då och då måste känna att jag lever? är det konstigt att jag ibland känner att jag skulle behöva hoppa fallskärm för att komma ihåg att jag är vid liv. Det är så äckligt tryggt i sverige att jag känner mig som en fågel i bur. Rör inte det där, gå inte dit, titta inte på han. Jag har hela mitt liv gått ensam ute, jag har gått från krogen, full, i klackar, över ''våldtäcktsön'' och under bron. Jag vet inte riktigt men enligt många är det helt ofattbart att jag kan göra det. Jag vet inte om jag är grymt orädd, naiv eller bara vill ta mig hem när jag vill. Det har aldrig hänt mig nåt där. Jag har gjort mycket som för en vanlig svensk låter som att kasta sig ner bland hajar. Jag har aldrig blivit biten. Vi är ju goda i grunden. Alla. Vi föds snälla, men vi måste visa varandra medmänsklighet för att vi ska fortsätta vara snälla, även mot de som inte är familj.

Le mot nästa främling, snälla.

Jag skriver inte lika bra längre.

Long time no see. Livet rullar i minst hundratio och eftersom alla pratar om studenten så kan jag passa på att medela att jag förmodligen kommer att få stå i kön med dem på arbetsförmedlingen i sommar. Sweden rock är över, imorgon ska jag slita sönder mig igen för att få ner Rock Stage i sin lilla låda igen. På tisdag kommer den underbara kortvariga semestern börja innan jag ska ut i skogen och slåss med myggen, solen, regnet, blåsten och plantröret. Det händer så mycket hela tiden. Jag längtar efter vardag, ett eget boende, ett okej jobb, något stabilt och långvarigt. Jag känner mig gammal och trött, trött på allt farande, att bo i en resväska och veta att vart jag än ställer ner den så kommer jag stanna max några månader. Jag har absolut inget lugn i kroppen. Jag har kul och jag upplever mycket men jag vill sätta mig ner och andas en stund. Det är dagen efter fem dagars intensivt alkoholintag och jag har redan idag kollat upp högskoleutbildningar, olika universitet, behörigheter och läst på inför ''sommarjobbet''. Jag antar att det inte kallas sommarjobb längre när man är på gränsen till 20. Allt för att få någon typ av lugn att infinna sig. Jag har ändå en plan, men planen kommer att lämna mig med ett gigantiskt studielån och ännu fem år av nudlar och spaggeti med bara ketchup. Jag vill liksom ha ett jobb, ett jobb som gör att jag kan kosta på mig en manikyr en gång i månaden, något som betalar solarium och kanske ett och annat biobesök. Visst, jag har gått på bio med mina småpengar men det blir en sån prioritering ''vill jag äta resten av månaden eller vill jag göra något kul? Supa eller äta, det är frågan'' Oftast så ser man till så att exempelvis biobesök läggs så tätt inpå nästa studiebidrag att det bara blir kanske en vecka utan bensin och mat. Jag vill inte heller längre vara beroende av mina föräldrar, jag tycker det är pinsamt att behöva be om pengar, speciellt när jag vet att jag kanske hade klarat det om jag inte blekte håret just den månaden. Jag lägger för mycket pengar på för onödiga saker, det vet jag om. Men jag vill kunna göra det och just därför känns fem år ganska avskräckande just nu. Hur i hela världen ska jag klara av det? Jag kommer att få skaffa något krypin med riktigt låg hyra och gångavstånd till skolan, sen får jag stanna där i fem år, bortsett från kanske julafton då. Jag har ju inte riktigt tänkt gå något som är lättsamt heller så jag tvekar på att det kommer finnas så mycket tid till ett extraknäck. Fast jag kommer måsta se till att det går ha de. 

-

Nu blev jag irriterad på mänskligheten istället. Vad är det för fel? Hur har era föräldrar uppfostrat er? Jag kom att tänka på en grej för ganska längesen igentligen. Ni vet att det är valår och sådär, bra. Jag upplever oftast att många frågar vad man röstat, vad man kommer rösta, vilka partier man tycker bäst om och sådär. Det blir en disskusion förstås, alla har olika åsikter, alla tycker olika frågor är olika viktiga. Självklart är det så, men vi diskuterar och man kan ändra sig och lära sig något nytt. Och för inte längesen så var det eu-val och diskutionen drog igång runt lunchbordet och lite här och var. Vart man än var så pratades det politik av något slag. Sen var valet över och SD tog hem ca 10% av alla röster i sverige. Jag var inte chockad igentligen, det som störde mig var att under alla dessa veckor av feminister, sossar, moderater och miljöpartister så hörde jag inte ett enda ord av någon som stöttade sverigedemokraterna. Är inte det, ursäkta språket, jääävligt underligt? 10% av sverige är många. I Ånge komun, där jag befann mig under valet så röstade 11% SD, 11% och jag vet inte om en enda? Hade inte hört ett ord om sd. I hemorten Hammerdal röstade 13%, kan ni förstå det? 13% i lilla jävla Hammerdal, 80 personer från samhället jag växt upp i röstade på ett främlingsfientligt parti. 80 personer.. jag blir ledsen. I Strömsund ligger de inte långt efter på 12%. De ligger två på listan av vad folk där röstat mest, andra plats. De sprang in silvermedaljen. Jag vill gråta. Jag inser ju att förmodligen så känner jag några av dem, jag kanske tillomed kallar dem mina vänner. Jag menar, hammerdal är inte stort och vi är i princip släkt allihop och är vi inte de så är släkten ingift. Det händer aldrig nåt i Hammerdal, visst, några inbrott där som snor nån röjsåg och på Ica grabbade dom en massa tobak förra sommaren. Men utöver det är de väldigt lugnt. Alla sitter och skvallrar lite här och där om allt möjligt, ja, ni vet, som ett vanligt litet samhälle. Jag har haft mycket roligt där. Och just därför blir jag så ledsen. Hur kan alla dessa människor med ett så lugnt och tryggt liv vilja neka någon annan rätten till ett liv över huvudtaget. Jaja. Jag ska tillbaka dit i sommar. Jag ska trycka en tröjja som det står ''nej tack till SD'' på och jag ska ha på mig den varje dag. Jag vill behålla lugnet, jag vill ha kvar Petra fast hon inte är albino som jag. Jag.. jag är trött.. jag ska jobba imorrn.. jag vill att alla ska ha ett bra och tryggt liv även om jag självklart också tycker illa om vissa, det har dock inget med hudfärg, religion eller språk att göra, ingen kan tycka om alla. Point of the story, om du nu absolut tycker att SD är grymt bra, stå för det! Prata om det, säg att du minsann tycker att dom är bra, argumentera för det. Tål du inte mothugget så ska du inte rösta alls eller rösta blankt.

Jag uppskattar det lilla i livet. För det lilla är ändå det största. Det du gör varje dag som igentligen inte är något speciellt. Du kanske tycker om att dricka en kopp kaffe och ta en cigg eller pussa på den du har nära, kanske klappar du katten lite varje dag eller kollar ett avsnitt på din favoritserie. Jag vet att många innan mig har sagt precis det här. Uppskatta de små sakerna i livet, vägen är målet. Men jag tror inte jag riktigt förstått vad de små sakerna är förän nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men jag försöker med något jag har färskt i minnet. Ålsta folkhögskola. Jag spenderade nästan ett år på den skolan, jag bodde i en korridor med fem personer till, på skolan överhuvudtaget bodde det betydligt fler, det är inte viktigt. Vi kom allihopa från olika delar av sverige och vi hade kommit till just ålsta av olika anledningar. Vi pluggade olika linjer och hade olika intressen. Men vi delade kök, dusch, toalett och matsal, lite av en självklarhet när man bor på internat. Det som jag inte riktigt har förstått förän nu är hur mycket mer vi delade, som kläder, bilar, åsikter, cigg, hdmi-kablar, alkohol och allt annat. Vi blev en slags dysfunktionell familj, totalt utan band till varandra igentligen, herregud, jag hade förmodligen inte ens sagt hej om det inte hade varit för den där korridoren och den avsaknaden av de vänner jag hade innan. Vi var olika men det funkade och funkade det inte så var man tvungen att lösa det. Jag återfick min mänsklighet tack vare alla dessa människor. Det var förjävligt att åka därifrån, lämna allt, alla. Men jag har lärt mig att uppskatta det små sakerna. Som att köra till ånge för att skaffa alkohol. Som att i panik öppna Natalies dörr och tokgråta. Som att ta en cigg med Vidar. Som att lyssna på när Ante plinkar på gittarren utanför matsalen. Som att sitta vid frukosten och inte säga ett ord med Emma och Linn. Jag tycker om sånna grejjer, jag tycker om att sitta i solen i Blekinge och känna gräset under fötterna. Jag njuter av varenda sekund av livet för när något tar slut vill jag ändå känna att jag levde under tiden det varade. Visst, man måste tänka på framtiden men det är så fruktansvärt viktigt att andas och titta runt om sig, känna solen mot huden och se allt det vackra. Jag klarar inte riktigt av människor som sitter på en fest och säger ''imorrn ska jag...'' Vadå imorrn? Du kommer vara bakis imorrn och om det inte är livsviktigt varför imorrn? Nu är så mycket viktigare, du har vänner runt om dig, ta vara på dagen, kvällen, natten. Tänk inte på imorrn, tänk på nu. Sen visst, räkningarna måste betalas och man måste planera, men när du väl planerat så finns det ingen anledning att tänka på något annat än det du gör precis just nu. Åtminstone en gång om dagen kan man sätta sig ner och känna efter. Jag gör det, det lugnar ner mig. Sen är det nog inte för alla när jag tänker efter. Men jag önskar att det var det. Det finns allt för många som missar så många värdefulla ögonblick genom att tänka på nästa.

-

Mm, filosofier. Nu Game of thrones.

-

Okej. Jag får börja med att be om ursäkt för vilka känslor mina kommande åsikter kommer att framkalla men det räcker nu. Jag är trött på att tassa runt på tå och vara tyst, jag tycker för mycket för att kunna vara tyst. Jag ramlade på en youtube video nyss. Den handlade om media och hur media har tryckt ner kvinnor genom 2013. Haha, åh, jag fick faktiskt frågan om jag var feminist för inte så längesen och jag svarade att jag nog inte är det. Men jag är nog feminist, litegrann iallafall, på det bra och vettiga sättet, inte det manshatande sättet. Herregud, jag älskar män. Men jag tände till på den här videon, den börjar fint med hur många framsteg samhället ändå gjort när det kommer till jämnlikhet och tack och lov för att det inte bara har gått utför. Jag ska länka videon så ni kan titta själva och skapa er egen åsikt. Men det jag verkligen börjde fundera över efter att alla dessa gråhåriga, rynkiga, halvtjocka män spottat ur sig diverse personangrepp på olika kvinnor var kommentarerna till denna video. Argumenten gick ungefär i att det var tjocka, fula kvinnor som var avundsjuka på kvinnor som Rihanna och Miley som visar sig nakna i tv och har snygga välsvarrvade, photoshopade kroppar. JAHA? Ska vi vara sånna, tänkte jag. Jag vill inte påstå att jag är nån Rihanna, men jag är inte tjock och ful handlar ju om vilken smak människan som tittar på mig har. Iallafall, varför ska kvinnor behöva vara snygga för att få sin röst hörd? Kan vi inte införa att alla män i regeringen måste ha ett sexpack och vara minst 1,85 lång? Det är precis lika logiskt. Det var en herre i denna video som helt och hållet avfärdade en kvinnas argument med ''Vi vet att du är snygg men du måste ju vara ärlig också'' HAH. Han var inte snygg till att börja med. Visst, det finns ideal och krav på män också men för att få sitta på wall street i kavaj så krävs det inte mer än grått hår och en ölmage. Jag är lite av den åsikten att kvinnor som inte har utseendet för sig måste kämpa fyra gånger så hårt för att nå samma status som en man med samma arbete. Och kvinnor med utseendet för sig blir anklagade för att använda sig av sitt utseende. Jag tappar hoppet lite. Tack.

-

Här är klippet.

-

Över till något helt annat. Jag älskar hur Organismen dissar nästan hela den svenska rapscenen i den här remixen. Den fanns tydligen inte på youtube så lyssna här!

-

Det går utför. Det är synd att jag är ateist för annars hade jag nog börjat be vid det här laget. Flytta ut till en liten stuga i skogen låter ordentligt lockand just nu. Jag vill inte vara en del av det här samhället. Jag vill inte förknippas med Ikea och trångsynhet. Vanmakten gör mig galen, men jag antar att det bara är att hålla i hatten och vika upp kragen för stormvindarna kommer att öka i styrka. Än så länge sitter vi i vårat Ikea-paradis och putsar våra körkort. Det är på väg att braka lös. Jag vet vart jag står, jag står bakom hiphopen, jag står för jämlikhet och samarbete. Men förändring är något alla inte är redo för än. Det är som att vi krampaktigt försöker hålla kvar den där fasaden som inte finns, som aldrig funnits. Vi är så bekväma i våran lögn, vi har ljugit så länge att vi har börjat tro oss själva. 

Valår, jag är rädd.

Men jag är också trött och de ska jag göra något åt.

När rädslan tar över. När det blåser stormvindar i huvudet. När leendet kommer och går så fruktansvärt fort. Jag vill inte kalla det rädsla, för jag är inte rädd igentligen. Jag är bara så fruktansvärt försiktig och jag har min mur och just nu hindrar den mig mer från att ta mig ut än andra att ta sig in. Jag mår bra, tror jag. De säger att det är bra, att det är bra att alltid vara lite osäker och lite förvirrad, att det betyder att man alltid går framåt och att vi har nya upplevelser. Att det ska vara någon slags bekräftelse, att det hjälper till så livet inte blir grått och tråkigt. Mitt liv är inte tråkigt men det är jobbigt att vara rädd och jag är alltid lite för rädd för att våga. Jag brukar kalla det blyg. Det är få som förstår att jag är blyg, för jag är inte blyg när det är saker jag gjort förut eller situationer jag hanterat förut och vet vad jag ska göra. Men när jag inte vet, när det är något nytt då blir jag rädd och backar. Jag vill inte backa men det är inbyggt i mitt försvar som jag konstant använder mig av utan att tänka efter. När jag försöker tänka efter så tänker jag lite väl mycket. Det går långsamt att skriva ikväll. Jag behövde bara försöka sortera ut mig själv och mina tankar. Nu är det snart dags för en ny vecka och jag ska verkligen försöka att låta tiden göra det mesta av jobbet. Det är lugnt nu igentligen men stressen efter veckan är fortfarande relativt påtaglig och sömnbristen känns fortfarande. Jag längtar efter frukost, jag tycker inte om att vara själv. Inte när mitt huvud leker med mig och mitt huvud leker lite för mycket just ikväll. Jag längtar efter gymmet också, jag vill ha ont. Nu, nu tänker jag vira in mig i täcket och sova som om jag inte sett en säng på 2 veckor, vilket det känns som jag inte gjort. Tack min lilla blogg för att jag får tänka i ord på dig, ordna upp tankar jag inte förstår själv. Sortera och fundera. xo

Mia i ett nötskal. Stressigt? ''Jag måste göra 411 grejjer samtidigt helst nyss eller igår! Äh, jag gör ingenting istället och ligger i fosterställning med panik ett tag, fint! Problemet löst!'' Ja.. eller så sätter jag mig och bloggar, så blir alla saker gjorda av sig själva, precis så saker funkar. Paniken inför modevisningen på lördag är total och jag är inte redo at all. Kläderna var klara för en vecka sen och jag ligger ändå rätt vettigt till men min kropp och hjärna har gått in i panikmode. Fint värre. Om inte jag blir sjuk efter dethär så ska jag bli kristen. Hah! Nej, det kommer aldrig hända, att jag blir kristen alltså. Nejmen, klockan äro nio och jag har två tvättar kvar, ett ''tal'' att skriva, en prislista att fixa och någon gång kommer jag måsta sova. Mat är överskattat, det tar jag en annan dag. Just nu skulle jag vilja lägga mig i sängen framför en mysig film med ett par armar runt om mig och bara få mysa en stund, helst länge. Duscha skulle jag kanske gjort också, ja, nej, sen. Idag när jag stod och hackade på den där is-skulpturen, som jag också måste bli klar med, så tänkte jag på saker. ''Jaha, oj vad intressant Mia'' Nejmen, jag tänkte på vad det är jag tänker på mest igentligen. Jag läste ett citat eller vad jag ska kalla det för inte så längesen ''I mostly think about killing myself and sex''. Jag tänker mest på att ta livet av mig och sex. Rätt brutalt helt enkelt. Jag tänker inte på att ta livet av mig igentligen men på något sätt tyckte jag det lät så intressant, att något så sorgligt och hemskt som döden ställs bredvid något så vackert och ja, njutnigsfullt? som sex. Nu beror det ju självklart på vem som läser för jag antar att sex för vissa är något, ja, jag vet inte riktigt, äckligt kanske? Ni förstår mig. Onaturligt är nog ett bättre ord även om både döden och sex är något väldigt naturligt. Dö ska vi alla göra. Sex har väl de flesta. Men kontrasten var det som intresserade mig, dö eller skaffa ett ligg, förstår ni hur fort en människa kan ändra sin tankebana då? Inte så konstigt att vi inte riktigt förstår oss själva ibland om man tänker på saken. Så vad tänker jag mest på? Idag, när jag stod och skrapade is så tänkte jag på politik, jag tänkte på valet, jag tänkte på USA, jag tänkte på fester, jag tänkte på hur blöt jag blev av all is som sprätte runt, jag tänkte på träning, c-vitamin, jag tänkte på sex, jag tänkte på min katt, jag tänkte på sweden rock, jag tänkte på en salig blandning av allt helt enkelt. Min hjärna är som sagt inte riktigt sig själv just nu under stresstider men den går på högvarv, den går konstant på högvarv, så fort jag är vaken så är det som en maskin som bara skriver sida efter sida med tankar. Nu är min tvättmaskin klar så nu hinner jag inte tänka mer i ord.

Men här är jag, ocensurerad som vanligt. Välkommen in i min hjärna, welcome to the machine.

-

Det här är ledighetsmaskinen. Dagarna rullar och vi försöker låta allt hända utan att överreagera, reagera överhuvudtaget. Vi lägger energi där den inte hör hemma. Lyssnar på hjärtan och lämnar hjärnan hemma, tvärtom när vi borde låtit hjärtat välja. Jag är fylld av något slags lugn. Låter vad som än händer hända. Inser att jag inte kan bestämma eller ändra. Låter nog hjärtat ta över ett tag. Försöker att tänka att det kommer att bli bra såhär, det kommer att bli som det ska. Jag sover inte. Jag sov för mycket förra veckan. Söndagar är de där dagarna när jag inte har något val, livet går på repeat i huvudet och tankar vägrar lämna. Och ändå, idag, har jag varit lugn, jag mår bra idag. Jag finner någon slags ro och jag vet inte vad det beror på, helt ärligt så spelar det nog ingen roll. Men jag kände att jag ville få några rader skrivna om vad jag har i huvudet även om det inte är något vettigt. Jag är trött på missförstånd, jag är trött på hintar och saker som blir sagda fel från fel människa. Jag vill helst att vi alla sätter oss i en ring, håller hand och sjunger en sång. Kramas och är glada över att vi lever och sluta lägga energi på i-landsproblem och drama. Jag låter som en hippie. Haha.. Jag trivs som hippie. Jag trivs med lugnet.

-

Det där var en vecka sen, nästan. Jag hade bestämt vad jag skulle skriva om men nu när jag sitter här med fingrarna på tangentbordet känns det inte som att jag ska ens nämna det. Jag vaknade imorse, som jag gör varje dag. Jag vaknade lagom för sent, runt tolv. Och jag fann inte riktigt någon anledning att kliva upp men jag gjorde det iallafall. Bilen startade men inte helt okej. Ibland får jag för mig att min bil beter sig efter hur jag mår. Haha. Jag tog mig till coop och en bit till. Det är svårt att skriva något intressant när jag inte riktigt vågar. För blyg, för feg. Det kanske är bra igentligen. Jag har inte så mycket att berätta, det händer inte så mycket. Dagarna går som dagar gör och det här har varit den längsta veckan i hela mitt liv, det värsta är att det fortfarande inte känns som det är helg och det är faktiskt lördag. Evighetsveckan. Jag har en antydan till huvudvärk och ingen lust att göra någonting alls, det är väl rätt tur att det är lördag, för jag behöver faktiskt inte göra något alls. Det jobbiga med att inte vilja göra något och mig är att jag alltid blir så extremt rastlös så jag brukar göra saker ändå, lite halvhjärtat förstås. Trying to find a balance. Försöker att hitta någon slags balans. Måste låta tiden gå, det är de enda som kan hjälpa mig just nu. Tid, väntan är en förbannelse för en rastlös människa som mig, tålamod har jag inget av heller. Det är tur att jag har vänner. Väldigt bra sådana också.

-

 

Idag var en av de dagarna som jag önskade vore över innan jag ens klivit upp. Är det sällsynt att jag skriver dessa dagar? Hah.. Jag skriver nästan bara de dagarna. Det första jag funderade över imorse var hur män skulle ta kvinnors vecka i månaden. Ganska komiskt igentligen. Jag funderade på vad deras reaktion skulle vara på morgonrutinen. Ni vet, man kliver upp och besöker toaletten och när det är dags att spola så är det enda du ser en pool av blod rödare än djävulen, ingenting kvinnor i allmänhet reagerar över eftersom det händer varenda jävla månad. Sen är det ju de där gångerna då veckan kommit smygandes på natten helt oplanerat och det ser ut som om det skett ett massmord i sängen på morgonen. Jag råkar även vara en av de kvinnor som har självaste amazonasfloden i helst sju hela långa dagar. Fem om jag har tur. Det är en av de mest naturliga grejjer i en kvinnas liv, något vi måste stå ut med helt enkelt. Jag reagerar inte alls över det, jag tycker inte det är äckligt, jag tycker mest det är irriterande, lite som en mygga när man ska sova. Men jag vet om många av det manliga könet som tycker det är äckligt, en del kvinnor också vilket är helt ologiskt. Jag vet inte riktigt varför. Det är blod. Men jag skulle gärna vilja att någon av dessa män en dag vaknar upp som kvinna med ett massmordsblodigt lakan och sedan får leva igenom den veckan av humörsvängningar och magknip. Det skulle vara så komiskt. De kanske skulle förstå det naturliga i det hela också. Jag är frispråkig.
-
Eftersom jag är inne i just denna vecka så fann jag tanken på att gå till gymmet inte alls trevlig. Så min andra tanke på dagen var hur jag skulle kunna, med gott samvete, hoppa över gymmet. Eftersom jag tydligen bestämt mig för att träna är bra och muskler är fint så var det inget alternativ att äta glass och kolla på film, vilket var igentligen det enda jag ville göra. Speciellt inte eftersom det var vad jag valde framför gymmet igår. Så, innebandy it is. Det var skönt att svettas lite ändå och jag slapp promenaden till gymmet. Efter en svettig timme kändes det lockande att ta en dusch tills jag insåg att varmvattnet inte existerade. När den halva huttrande duschen var klar byttes temperaturen till skållande hett och jag fick ännu mer bråttom. Med humör som en dödfödd ekorre så tog jag till glassen och Paradise Hotel ändå. Efter ett avsnitt av mobbing tv så känns det ändå som att jag kanske inte är så dum ändå.

- 
Utöver det här så har jag dagdrömt och skapat så många olika scenarion och konversationer i huvudet idag att jag förmodligen missat en hel del verkliga konversationer. Jag tänker ofta på hur jag blev såhär. Jag tänker ofta på allt jag skulle kunna gjort annorlunda. Jag tänker ofta på hur vardagen brukade vara verkligare än såhär. Hur jag faktiskt kunde känna mig levande. Nu går jag mest runt i någon dimma och försöker passa in allt jag bara kan. Försöker tänka på allt bra som kommer att komma. Försöker att säga saker som jag borde, men det är mycket jag inte borde säga som blir sagt i alla fall. Försöker att lära om och lämna bakom. Det blåser motvind i uppförsbacke. Att vara självständig är ibland ett straff. Att vara självständig betyder inte att jag vill vara ensam. Att vara självständig och dessutom ganska blyg med en touch av dålig självkänsla gör det svårt att hålla människor nära. Att jag skapat tio olika scenarion i huvudet där jag pratar med dig får liksom kompensera för det faktum att jag är för feg för att faktiskt göra det. Jag låter bra i text, jag låter bra för människor som känner mig, men jag är helt värdelös på att börja en konversation med en människa som inte funnits runt mig en längre tid. Det krävs så mycket tid för mig.

Lyssna på det här istället. Norskar kan rappa, det låter dessutom väldigt roligt.

-