''En människa som skriver behöver skriva för att behålla fötterna på jorden, för att ha känslorna under kontroll''

 

Så sa hon, eller det var poängen i det hela. Efter att sinnena förförts av alkoholen och de sociala gränserna flyttats. Jag måste damma av blocken och blåsa liv i pennan igen. Jag måste leta efter början av tråden. Jag sitter här med fingrarna på tangenterna men musklerna vill inte reagera. Tittar på orden. Byter till facebook. Tittar på orden. Bryr mig inte. Eller bryr mig för mycket. Letar, trevar i mörker. Väntan, längtan, hoppas. Jag vet inte om jag tappat taget eller medvetet backat bakåt. Organismens hårda verklighetsrap tar mig till botten och tillbaka upp igen. Jag mår för bra för att klaga, vill inte klaga, har inget att klaga på. Men jag dansar inte längre, späningen i vardagen existerar inte längre. Vill inte ha tillbaka den. Vill ha ett jobb, ett boende, en vän, en kärlek. Det kommer, de säger att det kommer lösa sig. Men jag är inte någon drottning av tålamod. Och att ta råd från människor som sitter tryggt, med livet i sina händer är inte något jag kan ta åt mig av. Jag har så mycket vilja men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte riktigt hur en bruten käke kommer att påverka veckorna som kommer. Jag vet inte vart tunneln går, jag ser inte skogen för att kalhygget är ivägen. Jag kommer att behöva en hand, en knuff i ryggen. Jag är ringrostig. Orden rinner inte, orden hakar upp sig. Låter det vara så. Penna och papper. Svarta sopsäcker och hagelgevär. Over n out.

 

Undergången kommer snart för han har stått och väntat.

Hej pepz.. Ursäkta för bristen på inlägg.. Bristen på internet och tid har hjälpt mig med att inte sitta här så mycket. Sen har mitt liv blivit så oerhört ointressant på senaste kan jag tycka. Vad är det för dag? Onsdag, ja. I måndags kom jag tillbaka till skogen efter fem dagar i alkoholens sällskap. Det var en underbar vecka med så många olika underbara personligheter. Jag åkte dit med vetskapen om att jag förmodligen skulle få gå själv nån dag, nu är ju inte det något jag igentligen bryr mig om eftersom jag trivs själv bland mängden av människor, om ni förstår. Men så är det nästan svårt att vara själv på en festival, man träffar alltid på nån, någon man känner eller någon man lär känna. Så jag fick det bästa av alla världar och att ta en paus från livet i några dagar har aldrig skadat, eller jo, kanske, men inte mig iallafall. Men sen kom vardagen tillbaka och den kom med planer och kreativitet. Jag har idéer som jag jobbar på för att göra till verklighet. Jag vågar inte berätta vad än, de märks väl. Jag är alltid lite sådär att jag kan byta spår mitt uppe i något annat så vi får se vad som händer, det är en av mina svagheter. Men just nu har jag inga djupa tankar att dela med mig av. Inga känslor att spilla. Inget att klaga på. Inget värt att berätta. Inget som är för allas ögon iallafall. Jag har några sängliggande veckor i tysthet framför mig. Jag återkommer, med något intressant den gången. Här får ni njuta av methods sjuka personlighet. Love it. Parental advisory i supose.

-

-

Method Man är vrickad.

heh..

-