Aldrig igen. Min nya favoritlåt säger mer om mig själv än jag vill. Men att ändra mig kommer att kräva arbete. Ett arbete jag alltid lyckas tappa bort. Som att klättra upp för ett rep sen glida ner så pass att jag får brännmärken i händerna, släpper taget och måste börja om igen. Varför är jag så självdestruktiv? Det kommer alltid något som raserar marken jag stått på. Men jag kommer klara mig, som jag alltid gjort. Jag låg och funderade igår, haha, jag funderar hela dagarna, det finns inte så mycket annat att göra när man planterar träd efter träd, timme efter timme. Där tappade jag tråden. Just ja, jag pratar för mycket. Tänk om jag kunde hindra mina tankar och inte spotta ut dom så fort de dyker upp. Jag är impulsiv. Jag säger så mycket, så mycket jag inte menar, så många saningar till så fel personer. Men jag antar att det kommer vara så, hur jag än gör så faller jag jämt tillbaka, hamnar där i samma grop. Det här är ju jag, jag är såhär och vem fan kommer stå ut med mig? Jag kräver ensamhet och uppmärksamhet på samma gång. En otrevlig jävel med taggarna utåt och en kattunge med bebispäls samtidigt. Jag känner mig ivägen. Onödig och krävande. Tack och lov för bloggar, här kan jag klaga bäst fan jag vill. Det är få av er som ens når såhär långt i mitt klagande. Sverige. Jag borde vara glad, jag borde vara lycklig och tacksam. Jag borde tydligen inte sätta plant enligt vissa män. Jag borde ha långt vackert hår och le, inte säga emot och stå fast vid mina åsikter. Jag borde lägga upp tuttbilder, synd att de knappt existerar. Jag borde pluta med munnen och be om uppmärksamhet. Sen borde jag se ut som jag inte förstår vad de pratar om ifall någon påpekar det. Det är så man blir omtyckt, eller hur var det nu? Det här är jag. Jag är odräglig, jag är korthårig, jag säger emot och jag sminkar mig för min egen skull, allt annat du tror är vad jag vill att du ska tro. Jag skriver för att lätta mitt sinne. Jag skriver för att komma ihåg vem jag är. Jag lyssnar på hiphop och jag är smartare än jag vill vara. Jag blir 3 år av att se katter. Jag är ingen sterotyp, eller kanske är jag precis som alla andra, speciell. Jag vill göra min röst hörd men jag tänker inte sälja min själ för det. Jag kommer göra fel. Jag är knappt 20 år. Jag har tid. Eller kanske inte.

-