Det har inte blivit många rader skrivna på senaste. Men det var bara en tidsfråga, det visste jag ju, en tidsfråga om hur länge lyckan skulle hålla i sig. Nu sitter jag här och lyssnar på något mesig, sorgligt och dricker ett stort glas mjölk. Jag var såpass tankspridd att jag ställde in ett tomt mjölkpaket i kylen utan tvekan. Igentligen är jag inte ledsen, eller det brukar jag ju inte vara när jag skriver. Jag blir bara chokad över hur runt livet går, hur vissa saker bara kommer och går med jämna mellanrum, känslor, människor, scenarion. Rutiner, rutiner. Jag saknar dessa men det hjälper inte. Det enda jag tänkte idag när telefonen vibrerade gång på gång, var hur mycket jag känner igen det där, hur mycket jag vet att jag kommer att springa nu för det är vad som kommer efter det här. Först kommer den där känslan där jag vill bara visa hur jävla bra jag är, hur sjukt snygg jag är och hur lite jag bryr mig även om inget av det är sant. Jag tänkte att det skulle bli annourlunda den här gången. Jag tänkte faktiskt försöka vara glad och ha roligt på riktigt även om de gör att jag måste sätta mig ner på kvällarna och skrika för att jag håller allt inne. Hah, jag är rätt lugn ändå. Free fallin', även om inte du kan falla så ska inte de hålla mig kvar, jag tänker inte vänta. Som vanligt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva som vanligt. Har blivit sämre på det här med bloggandet nu ett tag. Jag prioriterar andra saker och jag har veckor framöver som är istortsett fullpackade med saker att göra. En piercing på g, tandläkartid, prov, konsert, festival och annat som ska hinnas med. Jag slutar snart mitt andra år på gymnasiet och det enda jag kan tänka på är vart tiden tog vägen. Snart står jag där med studentmössan i handen och ska helt plötsligt klara mig själv. Tanken på att jag på något sätt ska ha ett jobb, en egen inkomst som jag faktiskt förtjänar, skrämmer mig. Faktumet att jag på nåt sätt ska få tag på detta jobb gör mig ännu räddare. Ett körkort ska jag ha också. Jag vet att det är ett år kvar men ett år går så irriterande fort. Plugga vidare känns nästan som det säkraste kortet just nu men det är ju inte riktigt vad jag vill. Vad vill jag igentligen? Resa, fota, måla, skriva och bara leva något slags estetiskt och filosofiskt liv. Hur ska jag klara mig på det? Jag önskar lite att jag ville bli advokat eller polis eller något sånt där ''riktigt'' som man faktiskt kan tjäna pengar på samtidigt som man tycker om det man gör. Nu är jag trött också så just nu känns tankarna ännu jobigare. Ta det som de kommer, ta de som de kommer.

Hej. förlåt för min frånvaro vänner. Jag har haft fyra otroligt vilda, roliga, galna, sköna dagar. Nu sitter jag här, helt jävla utmattad och vetskapen om att jag har en krävande vecka framför mig. Jobb, nationella i älsklingsämnet matte b och en sjukt efterlängtad konsert i huvudstaden med Ozzy and friends. Jag orkar tyvär inte göra nån utförlig sammanfattning av veckans händelser. Krossade fönster, sönderslitna kläder, trasiga stolar och allmänt sviniga dagar följt av en lång natt på staden och dan efter det en lerig men trevlig danskväll på fröjdholmen och alla dessa dagar med så otroligt underbara människor får räcka för idag.

Hej. Jag. Hah. Jag skriver alltid om mig själv. I'm ghost. Jag vill skriva nu men vad ska jag säga? Vad finns det att säga som inte redan är sagt? Jag är i mina djupaste, mest filosofiska tankegångar just nu. Jag tänker på vad jag gör, vad jag gjort och mest av allt varför. Jag tänker inte dela med mig mer ikväll. Men jag tänker dela med mig av världens skönaste låt. Drake och The Weeknd levererar som vanligt.

Sakta promenerade jag ner för lindbergsbacken, kände asfalten genom mina slitna converse. I handen höll jag en bit smörgåstårta som kommer bli min frukost imorgon. Det var alldeless stilla ute. Ingen vind, det var varken kallt eller varmt och jag kände mig alldeles lugn. Mobilen var tyst för första gången på länge och jag kände mig ensamen, på ett bra sätt. Steg och röster en bit bakom mig fick mig att öka takten, inte på det där sättet när man blir rädd. Två flickor med slöjor paserade mig, pratade glatt om något på ett språk jag inte förstår. Bortsett från dem och bilar som körde den vanliga raggarrundan låg tystnaden som ett tryck över strömsunds gråa yta. Det är svårt att beskriva ett ställe som strömsund. Lite som en gammal man med för höga tankar om sig själv och drömmar som aldrig blev sanna. Någon som lovar mycket men inte ger något. Men han inger en trygghet som får en att återvända för att dricka kaffe gång på gång.

Jag mår för bra, livet är för bra och jag är för nöjd. Haha. Jag känner att jag är på väg att göra en sån där typisk jag grej, leta fel. Jag är bäst i världen, världsmästare på att leta fel. Jag vill inte, fack this, nu kör vi, vi. Någon gång måste jag släppa taget och falla, jag ska bli världsmästare på att falla också. Jag ska bli bäst på allt, bäst på att vara mig själv. Jag är lite rädd. Jag är lite rädd för mig själv, jag sitter helt allvarligt och ler vid datorn. Freaky. Åh, hiphop, sommar, festivaler, kläder, vänner, min bästaste familj och en del främlingar. Så otroligt babe.

Jag försöker komma på något att skriva. Något som faktiskt kan vara värt att läsa. Men jag har inget. Jag har inget jag vill dela med hela världen. Jag har på senaste tiden insett vikten av att behålla sig själv hos sig själv. Jag är ganska naiv, jag vill gärna tro det bästa om människor även om jag blivit bevisad motsattsen relativt många gånger. Det enda jag känner är att jag är ganska klar med att trippa på tå för att på något sätt föröska tillfredställa min otroligt krävande omgivning. Inte för att jag någonsin riktigt lyckats men jag har försökt. Grejjen är väl att hur mycket jag än försöker kan jag inte vara något annat än jag är och jag är så mycket. Jag har fått höra om min tunga personlighet ett antal gånger bara den senaste veckan och det är väl det lättaste sättet att förklara det, en tung personlighet. Men det är mer, jag är lite av allt och lite av allt funkar inte alltid så bra. Men jag är glad nu, haha, jag skulle vilja säga att de beror mycket fyra rappare hur töntigt det än låter. Musik gör mycket i mitt liv, de ger mig självförtroende att ha nåt kaxigt i lurarna på väg till skolan. På väg vart som helst igentligen. Lil Wayne, Drake, Eminem, Maskinen, Childish Gambino och The Weeknd går på repeat nu. Jag vet inte varför jag pendlar så mycket, ibland In Flames, ibland Snook. Jag lyssnar på allt som är bra i mina öron.

Hittade en blogg med nåt som hade en personlighet som slog en på käften. Det sorgliga med sådana är att de alltid är så otroligt negativa mot allt som inte passar in i deras värld. Hm, enough. Jag har hittat min drömplugg, till örat alltså. Det jobbiga är att de säljs i england och jag skulle behöva töja 2 mm mer än jag tänkt. Inte för att det skulle spela så stor roll, 2 mm hit eller dit lixom. Men England?! Det är så drygt att beställa saker från andra länder. Men det är nästan värt krånglet, eller det beror ju på vad mamma tycker såklart. Haha. Jag är så glad så jag har inte ens nåt kul att skriva. hejdå.

Swag - the word cannot be described, you either have it or you don't.

-

Här sitter jag och är het. Brännt mig i den vackra vårsolen idag och nu dricker jag te. Het på in och utsida. Valborg firades på ett till början underbart vis med många vackra, snälla människor, tyvär tappade jag som vanligt humöret och drog ner stämningen lite. Jag hann även prata lite med farbror polisen och han ville så hemskt gärna prata med min moder så jag var så snäll att ge honom nummret. Nåja, man ska väl prova allt här i livet. Dagen spenderade jag med att dricka kaffe på ett fik där vi gömde oss från solen för att skona våra slitna ögon, morgonen fortsatte med en sväng till affären för att panta burkar där vi nådde så höga summor att vi fyra fick varsinn piggelin. Med våra piggelin i högsta hugg vandrade vi bort mot österäng där vi återförenades med fem vänner som även de trotsade skallebanken och hade bestämt sig för att lapa solsken. Vi satt där på gräset en stund och pratade om gårdagens äventyr, utbytte historier och fyllde minnesluckor. Efter en stund vandrade hela vårat umgänge tillbaka till mörkret i lägenheten som fortfarande luktade av fest och bakfylla. Där blev jag inte långvarig utan efter endast några minuter kastade jag mig ut i solskenet igen och styrde mina steg mot stortorget för att möta upp med två fina människor. Väl vid stortorgets utkant begav vi oss till Mc Donalds, där inne osade det av friterat och värmen var nästan outhärdlig. Vi gjorde våra bestälningar och promenerade sedan ut och mot stortorget som var fyllt av så väl unga som gamla. På väg mot den stora trappen där vi siktat in några lediga platser ropar någon mitt namn och jag ser några bekanta ansikten, jag ursäktar mig en stund från mina två följeslagare för att än en gång utbyta historier om kvällen innan. På väg mot mina tidigare vänner som slagit sig ner en liten bit bort ser jag ännu två välbekanta ansikten som ler mot mig och jag slår mig ner en stund. Historier utbyts ännu en gång och våra skratt fyller luften. Jag fastnar hos dessa två underbara individer och mina tidigare följeslagar kommer efter en stund och sätter sig med oss trots att dessa är obekanta med varandra. Ännu en gammal vän slår sig ner i den värmande solen och vi pratar nog mest om ingenting på det där sättet som man bara kan göra när man sitter i solen bland nästan hela östersunds befolkning. Vi spenderade mest hela dagen på den trappen, bortsett från promenaden till glassen då jag mötte ännu två välbekanta ansikten som även de berättade om sin kväll. När solen börjat gå ner tar jag och min fina vän cykeln mot solen och frösön. Efter ett stop på affären är vi hemma hos mig och vi pratar mest om vackra pojkar och fina kläder sedan tar vi några bilder. Båda är slitna efter en inte för lång nattsömn och en heldag i solen. Jag själv har vid det här laget ett hettande öra och min panna är nästan flammande röd. Vi skiljs åt och säger att vi ska höras någon dag. Inget bestämt. Jag gör mig dagens tredje kopp te och sätter mig ner och skriver detta. Sängen står och lockar på mig och jag känner mig hemskt nöjd med dagen trots att inte mycket har blivit gjort. Min mattelärare kommer nog att banna mig för min lathet imorgon men den dagen, den sorgen. Lyckan sitter långt in nu.