Jag är inte särskilt mycket för jul ni vet.. Jag firar jul antar jag, jag har inte så mycket val som vanlig svensk. Ni vet hur det är, hur man än gör så ramlar man på något julbord som man bara måste vara med på, alltid nån halv-släkting som ska ha nån present. Jag har inget emot det igentligen, det är god mat och jag tycker fruktansvärt mycket om god mat, mycket god mat. Jag har inte heller något emot att få saker och det är mysigt med familj och alltihopa. Men jag tycker inte det är nödvändigt. Jag mår lite dåligt över all konsumtion. All julmat som kastas bort. Alla dyra presenter som vi tvingas lägga pengar på. Alla belysningar som drar enormt med el. Tända ljus som bränner upp hem. Det jag tänker på är alla som inte har råd med julmat, presenter och allt det som kommer med. Och hur var det nu igentligen? vi firar jul för att jesus föddes, eller hur? Jag tror att döda Jesus håller på att drunkna i mormors stickade strumpor och julglitter. Jag tror dessutom inte på denna Jesus vilket gör tanken på att fira jul lite motsägelsefull. Men det är svårt, det är svårt att undvika jul i Sverige. Ännu en bra högtid att vara ensamen och må dåligt på. Nu låter jag som mattanterna som vill att man ska tänka på barnen i Afrika och äta upp. Men jag menar, tänk på alla de som firar jul själv. Alla barn som varje år måste välja mamma eller pappa och konstant ha dåligt samvete oavsett vart de är. Hinner inte med mormor, morfar, tremänningar, kusinbarn, halvsyskon, ingifta farfar and so on. Presenter, kostar pengar, pengar, pengar. Nervös över att det ska vara fel, att nån blir missnöjd.

Så, mina vänner. Jag är urusel på att köpa presenter och jag har inte råd att ge alla er presenter, därav köper jag inga presenter alls. Jag är också ganska dålig på att höra av mig. Därav denna lilla julhälsning till er alla. Ni kommer inte att få någon liten present och de flesta av er inget god jul sms. Det kanske kan uppfattas som själviskt och ohövligt men ni har min förklaring här. Bara för att ni inte får något ni inte behöver så tycker jag ni ska veta att jag ändå önskar er en God Jul och jag hoppas innerligt att ni slipper stress, tårar, besvikelse och för mycket alkohol.

Tittar omkring mig och ser alla dessa vackra och snälla människor och undrar vart fan jag kom in i bilden. Så många som är värda så mycket, som tror alldeles för lite på sig själva. Som förtjänar så mycket mer. Sen har vi lilla jag. Jag har gjort så mycket elakt, sagt så mycket jag ångrar att jag inte kan titta en människa rakt i ögonen. Allt jag önskar är att alla ni som jag sårat, medvetet och omedvetet, skulle förstå att min ångest räcker som straff. Min ångest håller på att bli min undergång. Jag drar mig undan, jag tittar och tar emot. Jag tror alldeles för lite på mig själv, jag vet det. Jag vet också att det inte syns. Jag vet inte hur det blev så men på något sätt så ser jag inte ut som jag är. Jag pratar nu inte om mitt fysiska utseende utan mer om hur folk ser mig som människa. Jag kanske inbillar mig, förmodligen så gör jag det. Men jag träffar så många människor jag skulle vilja lära känna, men jag vågar inte. Jag tror hela tiden att alla andra är så mycket bättre än mig och jag förlorar så mycket på det. Tänk om jag faktiskt vågade ta ett steg, tänk om jag faktiskt skulle våga prata med människor jag anser vara vettiga och roliga att prata med istället för att krypa undan i mitt hörn och ta all skit som konstant sopas hit. Men jag vet inte. Jag vet inte hur man börjar lära känna någon. Inte nykter och inte utan att faktiskt ha något att be om. Hur svårt ska det vara? Varför tror jag att jag måste ha någon anledning till ställa frågor? Måste jag ha en tjänst att be om bara för att våga fråga hur människan mår? Här, här mina vänner hamnar man när man skäms över sig själv. Säg hej till Mia, 18 år, som aldrig lärde sig att prata med människor. Varför berättar jag det här? För att ni ska veta att trots alla åsikter, kaxiga inlägg och hat mot allt och alla så har jag ett hjärta. Ett fruktansvärt stort hjärta som aldrig kännt så mycket annat än smärta, sorg, ångest och oro. Jag vill berätta för er att jag är svag. Jag, precis som alla andra känner. Även om det för min del sitter långt in och jag visar det aldrig. Mina känslor har ett enda sätt att visa sig just nu, det är i text. Med ord på papper så känner jag. Jag måste skriva för att känna. För att kunna förstå vad det är som faktiskt känns, vilken känsla det än är. Nu, på lite senare tid så känner jag även annat än ilska. Jag är arg, jag är arg ofta men alltid inåt. Arg och dess liknande stadier är den känsla som jag kan sätta ord på. Jag går här och hoppas. Hoppas på att människor jag faktiskt vill umgås med börjar prata med mig. Patetiskt. Jag vet. Jag är för trött just nu och jag vet inte om jag någonsin varit såhär personlig i ett inlägg. Men jag vill inte ljuga för er. Jag vill inte visa en sida av mig själv. Jag vill visa allt.

-

Ikväll, då skriver jag brev. Brev jag aldrig kommer skicka. Brev som du aldrig kommer att läsa. Brev som du aldrig skulle förstå. Ge mig något mot rastlösheten, vad som helst. Jag pratar med min penna. Men jag kan inte prata längre. Jag har släppt allt så länge att jag inte längre vet hur man håller något kvar. Halvtimmes vänskaper. Jag skriver för dig. Jag skriver för uppmärksamhet, men inte av vemsomhelst. En dag, en dag då ska jag bli så bra att inte ens du förtjänar mig. Vem försöker jag lura? Det är jag och min penna tills döden skiljer oss åt. Det finns inte plats för något annat. Det kanske finns alldeles för mycket plats. Försöker fylla tiden, försöker att inte låta minuterna gå till spillo men det känns som att hela mitt liv är ett glas rött vin kastat över en vit soffa. Från Ikea. En dag, en dag då ska jag ringa mina vänner och vara nykter nästan varenda kväll. En dag, en dag då ska jag ha någon att dela mina känslor med. Någon att känna. En dag ska jag också förtjäna att inte vara själv. En dag.. Livet ska komma ikapp mig, jag ska komma ikapp livet. Någon gång ska jag sluta sitta ensamen på läktaren och istället vara med och spela matchen. Den dagen är inte idag. Jag kanske aldrig kommer vara med, jag kanske inte är skapad för att spela eran match. Jag kanske ska sitta på läktaren och skriva recensioner. Recensioner av ett liv jag aldrig levt. Recensioner av ett spel jag aldrig spelat. Jag kommer aldrig komma till himmlen men jag har å andra sidan alltid siktat mot helvetet. Läst kartan noga och hittat den krångligaste vägen dit. Torkar mina tårar och ler det falskaste leendet som ingen ser. Det betalar sig att vara utan hjärna, det kostar att tänka. Jag hoppas du mår bra nu. Du valde trots allt den enkla vägen. Jag valde den enda vägen. Det gör ont att tänka på. Det gör ont att veta att du inte tänker. Det har du aldrig gjort. Det känns. Det känns, det har inte kännts såhär på så länge. Det har inte kännts.. ingenting, ingenting har spelat någon roll. Jag har aldrig haft något att förlora och här står jag. Här står jag och försöker göra som er, försöker att skaffa något, försöker att hitta något som jag kanske kan förlora, något att hålla fast vid. Något med mening. Någon. Jag tryckte på paus. Jag släppte allt och tänkte att det är bättre att svika än att bli sviken. Hur gör jag nu? Hur lär man sig att leva upp till förväntningar som ingen har? Hur lär man sig leva med att ha förkastat ett halvt liv. Vi klarar oss, vi klarar oss själva, det är som det är. Det här är som det blev och kvar finns ingenting. Vi börjar från noll. Jag börjar från noll. Jag har inte tagit mig någonstans. Ibland tror jag det. Ibland tror jag att jag kan men finner mig själv på golvet, i rummet, bland kläder, smink, böcker och vin, med pennan i handen och det bara rinner. Det rinner ord ur pennan, ur mina fingrar. De flyter över tangenterna och jag kan inte sluta. Men jag skriver för ingens ögon. Jag skriver för ingenting. Jag skriver för att mätta min obotliga rastlöshet. Jag skriver för att ge mig själv något slags hopp, något slags hopp om att en dag, en dag..

-

But maybe I'm just being naiv. Jag har tröttnat. På folk. Jag är ju så jävla perfekt så ingen annan duger. Det var precis så jag menade. Nej, såklart inte, men det är vad människor tänker. Jag tror inte jag är någon, jag anntar att det är precis det som stör folk. Jag blir så trött på människor som faktiskt tror att de är något, vem bestämmer att du är bättre än någon annan? Och vem bestämmer att du har rätt att bestämma hur andra är? Har du någonsin funderat på att ge människor en rimlig chans innan du totalt dömmer ut dem. Jag saknar totalt hopp för männskligheten just nu. Det är en sån dag, det är sånna dagar. Jag behöver få se något gott, något hoppfullt snart, innan Sveriges gråa himmel äter upp mig. Lortsverige. Är jag den enda som tappar orken av att se hur alla går omkring i sin egna bubbla och tror att jorden snurrar runt dem. Alla vill synas mest, höras mest men på det där smutsiga sättet. Tryck ner alla andra så mår du bättre själv. Putsa din bil och måla på ditt kladdiga läppglans och hoppas på att smutsen inte syns. Det lurar de flesta. Inteligens. Ge mig inteligens och medmänsklighet. Sopa inte bara precis framför dina fötter. Jag sopar framför allt för många fötter. Jag är naiv och tror trots allt att det någon gång kommer tillbaka, karma. Jag låter bitter. Jag är lite bitter. Just nu. Jag skulle vilja kunna stänga av. Jag skulle kunna spara så mycket energi om jag bara kunde låta människor vara, låta deras egoism dra dem ännu längre ner i träsket. Men de suger energi som blodiglar. Som parasiter på träd. Egoism är bra, på en viss nivå. Men att alltid låta någon annan lägga vägen framför fötterna på en är fegt och respektlöst.

-

Jag är uttråkad. Jag är uttråkad på det där sättet det inte riktigt går att göra något åt. Jag skulle vilja ha en fruktansvärt intressant människa att umgås med, det kanske skulle hjälpa, okej, vilken människa som helst skulle duga just nu. Men jag är så blyg. Och ensamen, just nu känner jag mig väldigt ensamen. Nästan så ensamen att jag skulle vilja skriva något jävligt provokativt bara för att möjligtvis få någon respons, något att göra. något att diskutera.

-

Looptroooop! Eller ja, jag och Promoe iallafall :D

Det känns lite jobbigt. Sådär som att jag vet vad jag vill men jag får inte. Som att jag har något osynligt typ av ansvar. Hah. Som att jag, nej, ni, alla ni andra har någon slags bild av hur jag ska vara som jag alltid försöker leva upp till. Den där formen som ni låtsas att jag passar i fast det syns hur jävla tydligt som helst att jag inte passar, att jag får skavsår varje gång jag försöker. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet precis vad jag vill berätta för er men det är inget man pratar om. Ingenting som jag ska vilja att någon annan ska veta om. Men jag vill. Jag är lite lagomt mentalt störd på det där sättet. Jag vill inte ha några hemligheter. Jag vill berätta för hela världen för jag vet att jag är långt ifrån ensamen. Men jag får inte, för vårat svenska samhälle är så fruktansvärt inskränkt. Så upptagna av att puttsa fasaden och sopa allt under mattan. Borstat stål och Ikea. Tittar snett på alla som inte är likadana som dig, viskar om andra trots att du har samma känsla under mattan i garaget.

Jag åkte tåg idag. Fyra säten och ett bord, hela tåget var fullt. En äldre kvinna blev chockad över att jag frågade om det var tåget mot Östersund och vågade inte svara, det gjorde killen mittemot istället, han hade mössa, baggy byxor och svart jacka, såg ut som han levt. Slog mig ner vid bordet på andra sidan mittemot en ung kvinna med halvlång mörkbrun hästsvans och sportjacka, hon tittade på mig men vände bort blicken så fort jag tittade dit, vågade inte. Snett mittemot mig satte sig en äldre kvinna och bredvid mig hennes väninna. Dessa människor hade jag velat hänga ut genom fönstret och fråga om dom verkligen tror att de lever för evigt, om de verkligen har svar på allt, om dom faktiskt vet hur man ska leva ''rätt''. Rädd för allt som den typiska svensson. Tittade på mig som att jag var totalt misslyckad. ''Hur kan man ha så kort hår?! Och så mycket smink?! Och dom byxorna?! Herreguuuud! Stackarn måste ha hemska föräldrar, vilken uppväxt, tur att mina barn inte ser ut sådär, dom är iallafall prefekta.'' Ungefär de tankarna tror jag passerade hennes hjärna när hon såg mig. Diskuterade sina arbetskamrater och kunde inte förstå hur de kunde åka på Ikea på en söndag. Som om deras sätt att leva är det enda. Jag är ''fel'' jag vet. Jag vet att i era ögon är jag fel, jag lever fel. Jag vet. Tro mig, ni behöver inte påpeka det, ni behöver inte tala om för mig hur jag borde göra för jag vet. Men har det inte funkat? Lever jag inte fortfarande? Lever jag inte jävligt bra dessutom? Jag lever faktiskt. Jag är inte rädd och jag tänker inte vara rädd. Jag tänker inte bli Mia 40 år som aldrig vågat resa själv för alla våldtäcktsmän och tjuvar som finns, jag tänker inte vara Mia 40 år som aldrig gjort det där som jag ville för att alla andra sa att jag kommer misslyckas. Jag har anpassat mig för länge. Jag har försökt leva på erat sätt men jag kryper ur skinnet. Jag tänker kasta mig ut för klippor och gå på vatten. Ni kan säga ''det där kommer aldrig gå Mia'' och visst, ni kanske har rätt många gånger, men jag vet ju inte förän jag provat. Men tala aldrig om för mig hur jag ska göra, säg aldrig att jag gör något fel för det finns många olika sätt att bygga en båt på. 

-

Det var inte alls dethär jag skulle skriva om. Jag skulle berätta för er om min underbara kväll igår när jag såg Looptroop Rockers. Det var väl igentligen lite därför jag började hetta på samhället. För jag hade så kul och jag vet vad folk i allmänhet tycker om hiphopare. Knarkare, nummer ett, aningen efterbliven, nummer två, smutsig, nummer tre, våldsam, nummer fyra, jag skulle kunna fortsätta men ni förstår vad jag menar, fördommar i allmänhet. Det finns mot alla, jag ska inte säga att jag inte har fördommar men jag är alltid beredd att ändra mig och lära mig något nytt, jag drar inte alla, hela sverige över samma kant nu, men jag hoppas ni är inteligenta nog att förstå det själva. Många tror att rap, hiphop, är bara pussy, money, weed och visst, de låtarna finns också, många av dom finns det, men hallå, starta rix fm och du får höra exakt samma sak i vilken partylåt som helst. Lyssna på Steel Panther så har du rockvarianten. Så jag blir lite förvånad över att dessa fördommar är så starka mot just hiphop. Rap för mig är poesi och en fantastisk lek med ord, människor som kan pussla ihop ord så bra som rappare kan ska ha ordentligt med cred för det. Hiphop är så mycket mer, det handlar om politik, det handlar om att stå för den du är, det är en smutsig sanning som väldigt få vågar stå för. Och där kom jag tillbaka till borstat stål och Ikea, fasaden, varför ha en fasad? Varför inte bara inse att du inte är mer än människa? Varför inte bara acceptera att vi alla har våra brister och gör våra snesteg. Nu menar jag inte att alla måste lyssna på hiphop för att förstå en sån grejj. Jag halkar bara längre och längre från vad jag skulle skriva om.

Aj, jag glömmer alltid bort hur ont de gör att töjja öronen. Måste lägga mig ner en stund nu. Aj.

Jag tar Looptroop en annan kväll..

-

Här är några bra Looptroop låtar iallafall som ni kan underhålla er med:

-