Jag uppskattar det lilla i livet. För det lilla är ändå det största. Det du gör varje dag som igentligen inte är något speciellt. Du kanske tycker om att dricka en kopp kaffe och ta en cigg eller pussa på den du har nära, kanske klappar du katten lite varje dag eller kollar ett avsnitt på din favoritserie. Jag vet att många innan mig har sagt precis det här. Uppskatta de små sakerna i livet, vägen är målet. Men jag tror inte jag riktigt förstått vad de små sakerna är förän nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men jag försöker med något jag har färskt i minnet. Ålsta folkhögskola. Jag spenderade nästan ett år på den skolan, jag bodde i en korridor med fem personer till, på skolan överhuvudtaget bodde det betydligt fler, det är inte viktigt. Vi kom allihopa från olika delar av sverige och vi hade kommit till just ålsta av olika anledningar. Vi pluggade olika linjer och hade olika intressen. Men vi delade kök, dusch, toalett och matsal, lite av en självklarhet när man bor på internat. Det som jag inte riktigt har förstått förän nu är hur mycket mer vi delade, som kläder, bilar, åsikter, cigg, hdmi-kablar, alkohol och allt annat. Vi blev en slags dysfunktionell familj, totalt utan band till varandra igentligen, herregud, jag hade förmodligen inte ens sagt hej om det inte hade varit för den där korridoren och den avsaknaden av de vänner jag hade innan. Vi var olika men det funkade och funkade det inte så var man tvungen att lösa det. Jag återfick min mänsklighet tack vare alla dessa människor. Det var förjävligt att åka därifrån, lämna allt, alla. Men jag har lärt mig att uppskatta det små sakerna. Som att köra till ånge för att skaffa alkohol. Som att i panik öppna Natalies dörr och tokgråta. Som att ta en cigg med Vidar. Som att lyssna på när Ante plinkar på gittarren utanför matsalen. Som att sitta vid frukosten och inte säga ett ord med Emma och Linn. Jag tycker om sånna grejjer, jag tycker om att sitta i solen i Blekinge och känna gräset under fötterna. Jag njuter av varenda sekund av livet för när något tar slut vill jag ändå känna att jag levde under tiden det varade. Visst, man måste tänka på framtiden men det är så fruktansvärt viktigt att andas och titta runt om sig, känna solen mot huden och se allt det vackra. Jag klarar inte riktigt av människor som sitter på en fest och säger ''imorrn ska jag...'' Vadå imorrn? Du kommer vara bakis imorrn och om det inte är livsviktigt varför imorrn? Nu är så mycket viktigare, du har vänner runt om dig, ta vara på dagen, kvällen, natten. Tänk inte på imorrn, tänk på nu. Sen visst, räkningarna måste betalas och man måste planera, men när du väl planerat så finns det ingen anledning att tänka på något annat än det du gör precis just nu. Åtminstone en gång om dagen kan man sätta sig ner och känna efter. Jag gör det, det lugnar ner mig. Sen är det nog inte för alla när jag tänker efter. Men jag önskar att det var det. Det finns allt för många som missar så många värdefulla ögonblick genom att tänka på nästa.

-

Mm, filosofier. Nu Game of thrones.

-