''En människa som skriver behöver skriva för att behålla fötterna på jorden, för att ha känslorna under kontroll''

 

Så sa hon, eller det var poängen i det hela. Efter att sinnena förförts av alkoholen och de sociala gränserna flyttats. Jag måste damma av blocken och blåsa liv i pennan igen. Jag måste leta efter början av tråden. Jag sitter här med fingrarna på tangenterna men musklerna vill inte reagera. Tittar på orden. Byter till facebook. Tittar på orden. Bryr mig inte. Eller bryr mig för mycket. Letar, trevar i mörker. Väntan, längtan, hoppas. Jag vet inte om jag tappat taget eller medvetet backat bakåt. Organismens hårda verklighetsrap tar mig till botten och tillbaka upp igen. Jag mår för bra för att klaga, vill inte klaga, har inget att klaga på. Men jag dansar inte längre, späningen i vardagen existerar inte längre. Vill inte ha tillbaka den. Vill ha ett jobb, ett boende, en vän, en kärlek. Det kommer, de säger att det kommer lösa sig. Men jag är inte någon drottning av tålamod. Och att ta råd från människor som sitter tryggt, med livet i sina händer är inte något jag kan ta åt mig av. Jag har så mycket vilja men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte riktigt hur en bruten käke kommer att påverka veckorna som kommer. Jag vet inte vart tunneln går, jag ser inte skogen för att kalhygget är ivägen. Jag kommer att behöva en hand, en knuff i ryggen. Jag är ringrostig. Orden rinner inte, orden hakar upp sig. Låter det vara så. Penna och papper. Svarta sopsäcker och hagelgevär. Over n out.

 

Undergången kommer snart för han har stått och väntat.