När rädslan tar över. När det blåser stormvindar i huvudet. När leendet kommer och går så fruktansvärt fort. Jag vill inte kalla det rädsla, för jag är inte rädd igentligen. Jag är bara så fruktansvärt försiktig och jag har min mur och just nu hindrar den mig mer från att ta mig ut än andra att ta sig in. Jag mår bra, tror jag. De säger att det är bra, att det är bra att alltid vara lite osäker och lite förvirrad, att det betyder att man alltid går framåt och att vi har nya upplevelser. Att det ska vara någon slags bekräftelse, att det hjälper till så livet inte blir grått och tråkigt. Mitt liv är inte tråkigt men det är jobbigt att vara rädd och jag är alltid lite för rädd för att våga. Jag brukar kalla det blyg. Det är få som förstår att jag är blyg, för jag är inte blyg när det är saker jag gjort förut eller situationer jag hanterat förut och vet vad jag ska göra. Men när jag inte vet, när det är något nytt då blir jag rädd och backar. Jag vill inte backa men det är inbyggt i mitt försvar som jag konstant använder mig av utan att tänka efter. När jag försöker tänka efter så tänker jag lite väl mycket. Det går långsamt att skriva ikväll. Jag behövde bara försöka sortera ut mig själv och mina tankar. Nu är det snart dags för en ny vecka och jag ska verkligen försöka att låta tiden göra det mesta av jobbet. Det är lugnt nu igentligen men stressen efter veckan är fortfarande relativt påtaglig och sömnbristen känns fortfarande. Jag längtar efter frukost, jag tycker inte om att vara själv. Inte när mitt huvud leker med mig och mitt huvud leker lite för mycket just ikväll. Jag längtar efter gymmet också, jag vill ha ont. Nu, nu tänker jag vira in mig i täcket och sova som om jag inte sett en säng på 2 veckor, vilket det känns som jag inte gjort. Tack min lilla blogg för att jag får tänka i ord på dig, ordna upp tankar jag inte förstår själv. Sortera och fundera. xo
Mia i ett nötskal. Stressigt? ''Jag måste göra 411 grejjer samtidigt helst nyss eller igår! Äh, jag gör ingenting istället och ligger i fosterställning med panik ett tag, fint! Problemet löst!'' Ja.. eller så sätter jag mig och bloggar, så blir alla saker gjorda av sig själva, precis så saker funkar. Paniken inför modevisningen på lördag är total och jag är inte redo at all. Kläderna var klara för en vecka sen och jag ligger ändå rätt vettigt till men min kropp och hjärna har gått in i panikmode. Fint värre. Om inte jag blir sjuk efter dethär så ska jag bli kristen. Hah! Nej, det kommer aldrig hända, att jag blir kristen alltså. Nejmen, klockan äro nio och jag har två tvättar kvar, ett ''tal'' att skriva, en prislista att fixa och någon gång kommer jag måsta sova. Mat är överskattat, det tar jag en annan dag. Just nu skulle jag vilja lägga mig i sängen framför en mysig film med ett par armar runt om mig och bara få mysa en stund, helst länge. Duscha skulle jag kanske gjort också, ja, nej, sen. Idag när jag stod och hackade på den där is-skulpturen, som jag också måste bli klar med, så tänkte jag på saker. ''Jaha, oj vad intressant Mia'' Nejmen, jag tänkte på vad det är jag tänker på mest igentligen. Jag läste ett citat eller vad jag ska kalla det för inte så längesen ''I mostly think about killing myself and sex''. Jag tänker mest på att ta livet av mig och sex. Rätt brutalt helt enkelt. Jag tänker inte på att ta livet av mig igentligen men på något sätt tyckte jag det lät så intressant, att något så sorgligt och hemskt som döden ställs bredvid något så vackert och ja, njutnigsfullt? som sex. Nu beror det ju självklart på vem som läser för jag antar att sex för vissa är något, ja, jag vet inte riktigt, äckligt kanske? Ni förstår mig. Onaturligt är nog ett bättre ord även om både döden och sex är något väldigt naturligt. Dö ska vi alla göra. Sex har väl de flesta. Men kontrasten var det som intresserade mig, dö eller skaffa ett ligg, förstår ni hur fort en människa kan ändra sin tankebana då? Inte så konstigt att vi inte riktigt förstår oss själva ibland om man tänker på saken. Så vad tänker jag mest på? Idag, när jag stod och skrapade is så tänkte jag på politik, jag tänkte på valet, jag tänkte på USA, jag tänkte på fester, jag tänkte på hur blöt jag blev av all is som sprätte runt, jag tänkte på träning, c-vitamin, jag tänkte på sex, jag tänkte på min katt, jag tänkte på sweden rock, jag tänkte på en salig blandning av allt helt enkelt. Min hjärna är som sagt inte riktigt sig själv just nu under stresstider men den går på högvarv, den går konstant på högvarv, så fort jag är vaken så är det som en maskin som bara skriver sida efter sida med tankar. Nu är min tvättmaskin klar så nu hinner jag inte tänka mer i ord.
Men här är jag, ocensurerad som vanligt. Välkommen in i min hjärna, welcome to the machine.
-
Det här är ledighetsmaskinen. Dagarna rullar och vi försöker låta allt hända utan att överreagera, reagera överhuvudtaget. Vi lägger energi där den inte hör hemma. Lyssnar på hjärtan och lämnar hjärnan hemma, tvärtom när vi borde låtit hjärtat välja. Jag är fylld av något slags lugn. Låter vad som än händer hända. Inser att jag inte kan bestämma eller ändra. Låter nog hjärtat ta över ett tag. Försöker att tänka att det kommer att bli bra såhär, det kommer att bli som det ska. Jag sover inte. Jag sov för mycket förra veckan. Söndagar är de där dagarna när jag inte har något val, livet går på repeat i huvudet och tankar vägrar lämna. Och ändå, idag, har jag varit lugn, jag mår bra idag. Jag finner någon slags ro och jag vet inte vad det beror på, helt ärligt så spelar det nog ingen roll. Men jag kände att jag ville få några rader skrivna om vad jag har i huvudet även om det inte är något vettigt. Jag är trött på missförstånd, jag är trött på hintar och saker som blir sagda fel från fel människa. Jag vill helst att vi alla sätter oss i en ring, håller hand och sjunger en sång. Kramas och är glada över att vi lever och sluta lägga energi på i-landsproblem och drama. Jag låter som en hippie. Haha.. Jag trivs som hippie. Jag trivs med lugnet.
-
Det där var en vecka sen, nästan. Jag hade bestämt vad jag skulle skriva om men nu när jag sitter här med fingrarna på tangentbordet känns det inte som att jag ska ens nämna det. Jag vaknade imorse, som jag gör varje dag. Jag vaknade lagom för sent, runt tolv. Och jag fann inte riktigt någon anledning att kliva upp men jag gjorde det iallafall. Bilen startade men inte helt okej. Ibland får jag för mig att min bil beter sig efter hur jag mår. Haha. Jag tog mig till coop och en bit till. Det är svårt att skriva något intressant när jag inte riktigt vågar. För blyg, för feg. Det kanske är bra igentligen. Jag har inte så mycket att berätta, det händer inte så mycket. Dagarna går som dagar gör och det här har varit den längsta veckan i hela mitt liv, det värsta är att det fortfarande inte känns som det är helg och det är faktiskt lördag. Evighetsveckan. Jag har en antydan till huvudvärk och ingen lust att göra någonting alls, det är väl rätt tur att det är lördag, för jag behöver faktiskt inte göra något alls. Det jobbiga med att inte vilja göra något och mig är att jag alltid blir så extremt rastlös så jag brukar göra saker ändå, lite halvhjärtat förstås. Trying to find a balance. Försöker att hitta någon slags balans. Måste låta tiden gå, det är de enda som kan hjälpa mig just nu. Tid, väntan är en förbannelse för en rastlös människa som mig, tålamod har jag inget av heller. Det är tur att jag har vänner. Väldigt bra sådana också.
-
