Förlåt. Av någon anledning kändes de bra att ha ett privatliv ett tag men jag är inte jag utan att skriva. Visst jag har skrivit men jag har inte kunnat.. Vågat.. Skriva här. Det händer mycket nu. Körkortet är klart, skolan är long gone och jag ska tydligen vara vuxen nu. Jag kan inte sova. Jag körde ett extra varv runt frösön bara för att försöka bli lugn. Men allt är så luddigt nu. Jag har gått tillbaka till Winnerbäck och meningslösa relationer. Jag står stilla och jag kan inte ta tag i mig själv. Än en gång tappar jag fotfästet och låter livet passera utan mig. Jag vill åka härifrån, det finns inget jag vill mer. Visst, tänker ni, vem vill inte åka härifrån men jag vill åka härifrån så det gör ont. Jag har något att jobba mot, något att kämpa för men jag kan bara inte ta mig i kragen och få det gjort. Varför? För att de känns så långt bort, pengar, pengar, pengar. Jag kommer aldrig någonsin ha nog med pengar för att göra det jag vill göra. Men jag ska bort härifrån. Inte nu, inte än på åtminstone ett år, men det kommer ske. Jag har lite separationsångest, lite som en skilsmässa med livet, med mig själv. Som att jag håller på att göra slut med mig själv. Det gör ont. Det gör ondare att göra slut med sig själv än med någon annan. Säger hon som aldrig haft ett förhållande. Jag har igentligen haft de. Ett udda och långt ifrån regelrätt förhållande. Det tog slut innan de började. Jag önskar att jag kunde berätta, att jag bara kunde skriva allt om allt här så alla kunde läsa. Så alla slapp fråga. Jag vill bli älskad. Jag vill känna mig behövd, den känslan försvann. Den bara hopade på första bästa tåg och åkte och helt plötsligt står jag här, tillbaks på ruta ett. Men vad är de folk brukar säga? En vinnare är en person som reser sig oavsett hur många gånger den än faller. Jag vet inte vad jag pratar om längre. Godnatt.