Long time no see. Livet rullar i minst hundratio och eftersom alla pratar om studenten så kan jag passa på att medela att jag förmodligen kommer att få stå i kön med dem på arbetsförmedlingen i sommar. Sweden rock är över, imorgon ska jag slita sönder mig igen för att få ner Rock Stage i sin lilla låda igen. På tisdag kommer den underbara kortvariga semestern börja innan jag ska ut i skogen och slåss med myggen, solen, regnet, blåsten och plantröret. Det händer så mycket hela tiden. Jag längtar efter vardag, ett eget boende, ett okej jobb, något stabilt och långvarigt. Jag känner mig gammal och trött, trött på allt farande, att bo i en resväska och veta att vart jag än ställer ner den så kommer jag stanna max några månader. Jag har absolut inget lugn i kroppen. Jag har kul och jag upplever mycket men jag vill sätta mig ner och andas en stund. Det är dagen efter fem dagars intensivt alkoholintag och jag har redan idag kollat upp högskoleutbildningar, olika universitet, behörigheter och läst på inför ''sommarjobbet''. Jag antar att det inte kallas sommarjobb längre när man är på gränsen till 20. Allt för att få någon typ av lugn att infinna sig. Jag har ändå en plan, men planen kommer att lämna mig med ett gigantiskt studielån och ännu fem år av nudlar och spaggeti med bara ketchup. Jag vill liksom ha ett jobb, ett jobb som gör att jag kan kosta på mig en manikyr en gång i månaden, något som betalar solarium och kanske ett och annat biobesök. Visst, jag har gått på bio med mina småpengar men det blir en sån prioritering ''vill jag äta resten av månaden eller vill jag göra något kul? Supa eller äta, det är frågan'' Oftast så ser man till så att exempelvis biobesök läggs så tätt inpå nästa studiebidrag att det bara blir kanske en vecka utan bensin och mat. Jag vill inte heller längre vara beroende av mina föräldrar, jag tycker det är pinsamt att behöva be om pengar, speciellt när jag vet att jag kanske hade klarat det om jag inte blekte håret just den månaden. Jag lägger för mycket pengar på för onödiga saker, det vet jag om. Men jag vill kunna göra det och just därför känns fem år ganska avskräckande just nu. Hur i hela världen ska jag klara av det? Jag kommer att få skaffa något krypin med riktigt låg hyra och gångavstånd till skolan, sen får jag stanna där i fem år, bortsett från kanske julafton då. Jag har ju inte riktigt tänkt gå något som är lättsamt heller så jag tvekar på att det kommer finnas så mycket tid till ett extraknäck. Fast jag kommer måsta se till att det går ha de. 

-

Nu blev jag irriterad på mänskligheten istället. Vad är det för fel? Hur har era föräldrar uppfostrat er? Jag kom att tänka på en grej för ganska längesen igentligen. Ni vet att det är valår och sådär, bra. Jag upplever oftast att många frågar vad man röstat, vad man kommer rösta, vilka partier man tycker bäst om och sådär. Det blir en disskusion förstås, alla har olika åsikter, alla tycker olika frågor är olika viktiga. Självklart är det så, men vi diskuterar och man kan ändra sig och lära sig något nytt. Och för inte längesen så var det eu-val och diskutionen drog igång runt lunchbordet och lite här och var. Vart man än var så pratades det politik av något slag. Sen var valet över och SD tog hem ca 10% av alla röster i sverige. Jag var inte chockad igentligen, det som störde mig var att under alla dessa veckor av feminister, sossar, moderater och miljöpartister så hörde jag inte ett enda ord av någon som stöttade sverigedemokraterna. Är inte det, ursäkta språket, jääävligt underligt? 10% av sverige är många. I Ånge komun, där jag befann mig under valet så röstade 11% SD, 11% och jag vet inte om en enda? Hade inte hört ett ord om sd. I hemorten Hammerdal röstade 13%, kan ni förstå det? 13% i lilla jävla Hammerdal, 80 personer från samhället jag växt upp i röstade på ett främlingsfientligt parti. 80 personer.. jag blir ledsen. I Strömsund ligger de inte långt efter på 12%. De ligger två på listan av vad folk där röstat mest, andra plats. De sprang in silvermedaljen. Jag vill gråta. Jag inser ju att förmodligen så känner jag några av dem, jag kanske tillomed kallar dem mina vänner. Jag menar, hammerdal är inte stort och vi är i princip släkt allihop och är vi inte de så är släkten ingift. Det händer aldrig nåt i Hammerdal, visst, några inbrott där som snor nån röjsåg och på Ica grabbade dom en massa tobak förra sommaren. Men utöver det är de väldigt lugnt. Alla sitter och skvallrar lite här och där om allt möjligt, ja, ni vet, som ett vanligt litet samhälle. Jag har haft mycket roligt där. Och just därför blir jag så ledsen. Hur kan alla dessa människor med ett så lugnt och tryggt liv vilja neka någon annan rätten till ett liv över huvudtaget. Jaja. Jag ska tillbaka dit i sommar. Jag ska trycka en tröjja som det står ''nej tack till SD'' på och jag ska ha på mig den varje dag. Jag vill behålla lugnet, jag vill ha kvar Petra fast hon inte är albino som jag. Jag.. jag är trött.. jag ska jobba imorrn.. jag vill att alla ska ha ett bra och tryggt liv även om jag självklart också tycker illa om vissa, det har dock inget med hudfärg, religion eller språk att göra, ingen kan tycka om alla. Point of the story, om du nu absolut tycker att SD är grymt bra, stå för det! Prata om det, säg att du minsann tycker att dom är bra, argumentera för det. Tål du inte mothugget så ska du inte rösta alls eller rösta blankt.