En sommar av jobb. Jag har känt mig ensamen. Nu har jag vant mig. jag har ändå en katt som slickar mig på näsan och en pojke som alltid är i närheten. Jag antar att ensamheten är en del av att bli vuxen. Man är liten och har mycket fritid, många vänner. Sen tar skolan slut och alla jobbar, pluggar och flyttar. Olika tider, olika liv. Alla har inte förmågan att hålla kvar, att faktiskt planera. Det blir väl så. Vi lovar, vi blir lovade och vi hoppas. Jag önskar ibland att det kunde bli som jag tänkt mig någon gång. Att ord inte förblir endast ord utan även handling. Men jag har gett upp den tanken. Avvisar den när den ändå står där i dörren. Ibland blir jag arg, mest på dessa löften. Det leder ingenvart, jag vet. De gör det snarare svårare, som att jag tar ännu ett steg längre bort från allt. Kanske är det bra. Kanske kan jag se klarare när känslan inte längre ringer på dörren. När den flyttat söderut och inte längre kommer hit. När den inte längre orkar med min ilska. Jag jobbar. Jag sköter om. Jag har inte tid med halvhjärtade försök. Allt eller inget. Jag föredrar inget just nu. Har tagit bort från facebook. Orkar inte se längre, orkar inte se festivaler, vänner eller resor. Måste fokusera, här, nu. Dag för dag. Jag har en plan. Sickan. Jag är trött, klockan är kvart i 12 och jag har jobbat, fötterna gör ont. Grey's anatomy, katt, mat, sova. Imorgon är en ny dag. Sköta om, vika kläder. klappa katt.