Hej hörrni. Jag borde sova nu. Imorgon ska jag tvinga upp mig och min wiskeydränkta-bobdylan-röst på jobbet för att tjäna in de där tusenlapparna jag la på två veckor i Alanya men Janique, Frida och Erica. Vi kommer ha så sjukt jävla kul. Jag stängde precis ner sidorna om psykologutbildningar i olika former, med hemsidorna stängde jag även ner den lilla drömmen. Jag har inte direkt MVG i skolan och tydligen så är det de viktigaste när man vill bli psykolog. Det är inte så viktigt vad man faktiskt varit med om och lärt sig om livet och om människor, det är bättre att man spenderat hela livet med att läsa läxor och skrivit prov. Fuck logic. Jag ska nog göra en smygis och försöka få hjälpa folk iallafall på nåt sätt, även om jag inte får spendera fem år på Umeås universitet. Som det känns just nu ska jag nog bli mammas hemhjälp och inte göra så mycket galna grejjer alls. Men det är bara min förkylnings hjärna som säger så, jag är back on track snart och då börjar jag planera jorden runt och rockstjärnelivet igen. Haha, jag kanske inte skulle bli någon bra psykolog ändå.. Äh, nu går jag och sover.

-

Hej världen. Jag är helt otroligt duktig på att låssas må bra men inte ens jag kan låssas bort den här ''förkylningen''. Livet rullar väl på som vanligt efter ännu en festival, det känns så bra att jag istortsett växt upp i den typen av värld. Nu är banden avtagna för den här sommaren och jag sitter här och inser hur bra jag igentligen mår, hur mycket jag vuxit den här sommaren. Felicia, jag vet att du fortfarande tycker att jag tror för lite om mig själv men du träffade inte mig så mycket i vi säger april-maj. Jag har kommit lång väg sen dess. Jag vet att jag är bra och att jag faktiskt betyder något nu, jag vet att jag får vara som jag är och att jag inte behöver skämmas över att jag faktiskt skulle gifta mig med Lil Wayne om jag kunde, haha! Det är okej att jag missade Winnerbäck och var på Rebecca & Fiona istället och de rockade verkligen. Det är lugnt, jag är mig själv även om jag själv betyder att jag inte går ut utan att åtminstone fixa ögonbrynen. Ta mig som jag fucking är. Förlåt om jag inte passar. Jag har många gånger sagt att jag ska sluta bry mig om vem jag trampar på tårna men nu är det på riktigt, för mina fötter är såriga och många har inte barat trampat på dem, de har spikat fast dem och skurit djupa sår för att sedan le när de ser blodet rinna. Meeen, än en gång är jag starkare än så och jag kommer alltid gå med ryggen rak ur vadsomhelst. Jag kan stå på mina egna fötter och det är jag ganska ensamen om. Heh, jag skriver ganska tråkigt igentligen, har ni tänkt på de? Det finns sällan humor i mina inlägg. Finns det humor är den dråplig, ironisk och kanske lite elak. Haha, jag gjorde ett rätt dåligt facebook-inlägg idag, jag tror garanterat att det blev missuppfattat. Ni vet ''They say love is in the air so I hold my breth til' my face turns purple'' så ser jag på saken just nu och tills vidare.

-

-

Okej, för det första så är jag mycket bättre än dig på alla sätt och vis, tack, bra, överstökat. Yran har kickat igång, det är torsdag och jag ligger tokbakis hemma precis som det ska vara. Imorse när jag vaknade första gången låg jag och skakade under två täcken och funderade på om det inte vore rätt skönt att hoppa från bron ändå. Jag skojjar och det måste jag skriva för ironi syns inte så bra. Jag är för bra för sånt. Iallafall så var det en snygg kväll igår, slutade jobba runt 6 och jag, Felicia och Julia fick skjuts av världens bästa mamma till staden med alla ett tält som var sjukt stort och jobbigt. Vi dropade Julia nånstans i stan och fortsatte till fina lilla frösön där kom Sofia och vi hade panik helt utan anledning och sen fick vi skjuts av världens bästa Jonta till campingen, tältet var kaos men vi fick upp det tillslut. Som grannar har vi Erica, Emma och Clara med crew, jag har inte riktigt förstått vilka de är där igentligen, och på andra sidan har vi hela hammerdal, ungefär, de bor inte så många fler än 10 pers i hammerdal ändå så. Alla som bor i hammerdal är på ica hela dagarna iallafall, det vet jag för jag jobbar där, hej. Iallafall, det jag igentligen vill komma fram till är att där, mitt i dimman och mitt på campingen träffa jag och Felicia en tokskön, frän tjej som jag vet att jag har sett 100 gånger och tyckt ''frän tjej'' nivet, som man gör när man ser folk, man plaserar dem i lite halvfack redan innan man sagt hej. Iallafall, det fräna just då var att den här tjejen, som jag inte känner alls, säger ''Du är ju Mia, jag läser din blogg!'' omg. Tänk er, det var första gången det hände för mig. Haha, jag kanske är töntig men jag blev så sjukt glad. Det är faktiskt nån som läser mina wall of text, haha. Igentligen är det bara för henne jag skriver det här inlägget, tack, du gjorde min kväll! Back to yran, igentligen, finns inget mer att säga, vi yrade runt på campingen och hade kul, äventyr. Vi fortsätter idag, ses på campingen??? JA!

-

Det är som att det skulle göra mindre ont bara för att du säger som det är på engång. Är det bara jag som tycker att det känns mindre om det får ta ett tag. Om man får pilla lite i kanterna på plåstret innan man drar bort det.

'

 

Jag har ju fan inte plågat mig själv till ett 8 mm stort hål i örat för någon annan än mig själv.

'

Utdrag ur dagens blogginlägg som spårade. Jag vågar fan inte skriva vad jag vill. Jag är fyr-faldig guldmedaljör i att trampa folk på tårna. Just nu känner jag bara ''Bitch, deal with it''. Jag har ett heeelt annat tankesätt än de flesta andra i min omgivning. Det är lagomt frustrerande. Tänka utanför lådan finns inte här. Jag tar ut mina aggresioner i ord. i texter. Men det räcker inte alltid. Jag orkar inte.

-

Hur många gånger har du behövt försvara vem du är? Hur många gånger har någon ifrågasatt det du tror på? Hur kan det komma sig att det är mer acceptabelt att tro på gud än att tycka om två olika musikstilar? Varför tar folk så mycket för givet?

Varför kan jag inte bara få vara som jag är och göra som jag vill utan att behöva förklara varje steg jag tar?

-

Sen vore det ju inte så fel om man kanske fick höra ett fint ord nån gång ibland. Även fast jag har mat på bordet, internett, tak över huvudet, mobil och vad fan folk nu brukar säga.

-

-

Jag är glad, bara inte just precis, exakt nu.

-

-

-

På något sätt är det lite synd att ni inte behöver mig längre, för jag anntar att det är dit vi har kommit nu. Allt vilar dock inte på mina axlar, även om det är lättast att lägga det där. Jag kan gärna låta människor tro att det mesta är mitt fel för vad spelar det för roll när jag ändå vet att det är en illusion för att deras liv ska verka lättsammare och att deras samveten ska kännas renare. Fast ibland tror jag på dem, ganska ofta igentligen så känns det som att allt dåligt som hänt faktiskt hänt på grund av mig. Jag har förmågan att alltid tycka 'fel' när det kommer till att välja den där förbannade sidan som man alltid tvingas när problem uppstår. Jag har inte förmågan att välja sida, det brukar bli omedvetet och det händer ganska ofta att andra väljer den åt mig eftersom de annser att vanligtvis skulle en person i min sitts göra just det valet. Det gör det aningen lätt för mig iförsig eftersom jag sällan tycker att det spelar så stor roll vart jag hamnar även om jag helst av allt vill vara på alla sidor samtidigt. Lite som att äta kakan och ändå ha den kvar. Jag förstår mycket väl att detta skapar problem för många människor i min omgivning även om sättet jag tänker och tycker 'makes perfect sence' för mig så att säga. Tyvär är det inte många som låter mig förklara hur det ligger till, förklarar jag så lyssnar de antingen inte eller så nickar dem och ler även om de inte förstår något. Jag förstår även det. Allt är ett spel, hela livet är bara en samling av sociala lekar och tävlingar. Jag lär ju vara långt ifrån ensamen om att någon gång fejkat ett leende för att slippa frågor om vad som hänt eller gått ner till mamma och pappa och försökt så gott det bara går att dölja bakfyllan. Det är bara små spel, sådant som är normalt nuförtiden. Jag försöker att hålla mig till människor jag verkligen tycker om att umgås med, men det är svårt, kontakter är bland det viktigaste man har. Om inte annat till att få tag på ett jobb eller något annat. Sociala spel kommer vi aldrig undan, hur jobbiga de än är. Tillbaka till själva grunden igen kanske. Det är inte bara mitt fel, tillslut gör vi alla fel, inget konstigt med det. Dessutom tycker jag inte ens att jag gör något särskilt fel, även om jag där också kan förstå hur andra kan se mina handlingar som något konstigt, stötande eller elakt. Grejjen är väl att jag gör allt för mig själv, för vem ska jag annars göra det för? Jag gör aldrig något för att medvetet skada någon. Jag har ganska länge försökt att göra saker för andra eller igentligen mest försökt låta bli att göra saker för att andra inte ska ta illa upp. Resultatet jag fått har inte varit värt det. Jag har haft relativt tråkigt och tillbaka har jag inte fått så mycket. Slutresultatet är att börjar man ge så kräver folk mer, att bli tagen för given är en av bivärkningarna. Shit vad jag hoppas att ingen tar åt sig det här på fel sätt, det är allmänna funderingar som jag brukar ha kring människor och beteenden. Sen får ni ju gärna ta åt er, vem vet, kanske jag kan få era hjärnor att tänka runt saken lite. Jag har inte alltid rätt men här har jag rätt att skriva det jag tycker. Peace, love and understanding, visst var det så?

-

ovoxo, love.

-

You can't expect me to be fine, I don't expect you to care.

I know I said it before but all of our bridges burnt down.

-