''Vi står upp för en öppen svenskhet'' Fittor. Det finns inget som är svenskt, det finns inget som är tyskt, norskt, afrikanskt, franskt, ingenting. Hur många år ska det ta att vi börjar förstå att iochmed att vi började kunna röra oss relativt fritt genom världen så slutade det finnas olika nationaliteter. Din svenska mamma åkte till London och pluggade, hittade din engelska pappa och flyttade till belgien och uppfostrade dig där. Jag överdriver jag vet, men det verkar ju inte riktigt fastna. Vi bor i ett av världens tryggaste länder. Varför sluta försöka hjälpa så många vi kan. Hah, vet ni vad jag hörde idag. Stressad och släpandes på en väska som väger minst 100 ton, skulle jag ta mig från ena sidan centralstationen i stockholm till andra och direkt på nästa tåg. När jag puttar på min väska i rask takt hörde jag vad kvinnan i högtalarna sa. ''Låt inte någon okänd hjälpa dig'' Alltså, av tåget, med väskan, sådär antar jag. Är vi så rädda? Jag hade blivit överlycklig om killen före mig ut från tåget hade hjälpt mig lyfta ner väskan, Mia på ca 65 kg är inte särskilt stark nämligen. Men nej, tänk att vi skrämmer upp varandra så mycket att vi inte ens vågar låta någon hjälpa oss, det är inte det värsta, det värsta är att iomed att vi får höra sånt genom hela våra liv, plocka inte upp liftare, var inte ute på natten, akta dig för tjuvar, våldtäcktsmän osv. så uppfostrar vi barn som inte vågar hjälpa någon annan. Jag vågar inte, inte med den rösten i högtalarna, om Agda 85 ramlar vem skulle hjälpa henne? Nån kanske tar hennes plånbok. Jag vet inte, jag tror att vi skapar de få brotten som ändå finns i sverige. Vi är rädda för allt, vågar inte säga hej, vågar inte le mot främlingar, vågar inte gå själv när det blivit mörkt. Är det så konstigt att jag då och då måste känna att jag lever? är det konstigt att jag ibland känner att jag skulle behöva hoppa fallskärm för att komma ihåg att jag är vid liv. Det är så äckligt tryggt i sverige att jag känner mig som en fågel i bur. Rör inte det där, gå inte dit, titta inte på han. Jag har hela mitt liv gått ensam ute, jag har gått från krogen, full, i klackar, över ''våldtäcktsön'' och under bron. Jag vet inte riktigt men enligt många är det helt ofattbart att jag kan göra det. Jag vet inte om jag är grymt orädd, naiv eller bara vill ta mig hem när jag vill. Det har aldrig hänt mig nåt där. Jag har gjort mycket som för en vanlig svensk låter som att kasta sig ner bland hajar. Jag har aldrig blivit biten. Vi är ju goda i grunden. Alla. Vi föds snälla, men vi måste visa varandra medmänsklighet för att vi ska fortsätta vara snälla, även mot de som inte är familj.

Le mot nästa främling, snälla.

Jag skriver inte lika bra längre.