Jag kan inte tänka längre..

Tittar på höstlöven och drömmer mig bort till ett annat liv i en annan tid. Det är så svårt att förstå för någon som aldrig varit där. Jag pratar i citat. Min förmåga att formulera egna meningar går på reservtanken. Bilen vibrerar och det är hål i avgasröret. Det drar kalla vindar genom rummet och min säng är stor, tom och obäddad. Saknar armar runt mig och ömma ord. Livet består av myndighetsord och ikeafasader blandat med en rå verklighet av pengar och hälsa. Det är som ett sjukhusrum med vita väggar, hallucinationer och drömmar om varma lägenheter med soffa och katt. Jag borde sluta lyssna på hiphop, det gör mig avig och ifrågasättande. Herr ågren gör mig fri och rebelisk. Men jag är på månen ikväll. Jag har stämplat ut för idag. Känner redan den komande sömnlösa natten göra mig trött. Och vad hjälper det, inte alls. Men sängen har varit för hård, livet har varit för svårt ett tag nu. Jag kommer aldrig nån vart. Är så rädd för att bli den som bara säger men aldrig gör. Den som drömmer men aldrig vaknar. Jag antar att jag inte borde vara rädd för det längre för jag är redan där. Jag sitter redan här. 

Jag orkar inte tänka mer..

-

-

 

Jag kommer att förgöras av rastlöshetens mörka kraft. Det är dag nummero fem på min återhämtningsresa och jag har kommit på hundra saker jag skulle vilja göra som jag inte kan. Mest av allt vill jag kunna prata ordentligt, sova på mage, sminka mig och borsta tänderna. Det där var ju iförsig ganska många saker och det finns ännu mer jag vill kunna göra. Som att jobba, tjäna pengar, umgås med vänner, pussas, pierca läppen igen, äta vanlig mat, äta ostkrokar och annat onyttigt, flytta hemifrån, bli kär, lära mig nya saker och träffa flera vänner. Ojoj, nu halkade ju jag genom hela livet på två meningar. Men såhär i läketider så hinner jag tänka över mycket. Jag borde skriva en lista med alla mina drömmar och idéer. Läketider, valtider.. Imorgon smäller det för sverige, jag har redan lagt min röst men nog kommer jag vara lite spänd över att se resultaten. Jag kommer nog ha ganska bra koll med tanke på att jag inte har så mycket annat för mig. Jag spelar farmville och försöker äta. Så hålla lite koll på valet lär bli morgondagens uppgift. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Det är ganska många som frågar hur det går med käken så jag kanske ska berätta lite vad som hände ändå. Let's ta det en dag i taget ish.

-

07.00 - på plats på avdelning 211 i väntan på att få åka ner till narkosläkare.

10.00 - får äntligen åka ner till narkosen.

Gråter som ett barn och vill helst springa därifrån, åka hem och låtsas som inget hänt. Det sitter en nål i armvecket på mig och det kommer en kille och sprutar bedövningsspray i näsan på mig, fruktansvärt äckligt. Sen måste mamma gå ut. Inte kul. Slutade gråta här och antar att det var för att de smög i mig något lugnande någonstans. De gav mig en rolig mössa och jag fick byta säng. När jag ligger och tittar på maskinerna i taket så har de smygit i mig nåt mer kul för vid det här laget låg jag och flinade. Det sista jag kommer ihåg är att en av läkarna frågade hur mycke jag vägde, oförskämt, sånt frågar man inte en dam. Jag väger ish 65 om ni ville veta.

En mycket konstig stund senare, ska vi säga att klockan var 16.00 - Vaknar, om man nu kan kalla det vakna, och förstår ingenting. Somnar igen, vaknar, somnar, vaknar, frågar efter mamma, somnar, vaknar, mamma är där, somnar, vaknar, frågar efter pappa. Spottar blod och slem och det droppar blod ur näsan.

Jag förstod inte så mycket under de timmar jag låg där mer än att själva operationen tagit dubbelt så lång tid som de trodde, 4 timmar alltså, att allt hade gått bra och att min näsa var svår att ta sig igenom pga att den redan varit med om en hockeypuck och en operation. Därav allt blod.

Blir uppskjutsad på avdelningen och fortsätter somna och vakna till och från. Dregglar fruktansvärt mycket och det är svårt att svälja. Får panik över att behöva vara kvar på sjukhuset utan mamma och pappa en heeel natt. Gråter lite mer. Vet fortfarande inte riktigt vad som igentligen hänt.

ca 22.00 - Får morfin, mamma åker hem, däckar sittande ganska fint.

Vaknar ca 2 timmar senare, har torkat blod på tröjan, håller på att drunkna, sätter mig upp lite mer och det börjar forsa blod från näsa och mun, hallelulja. Ringer på sköterska, mer morfin, däckar igen. Upprepar samma visa varannan eller var tredje timme fram till..

 

08.00 - Blir väckt och upptäcker att jag under natten lyckats täcka mig själv och sängen i blod, underbart, som solsemester. De säger åt mig att jag borde gå och tvätta mig (va? borde jag?) så ska jag få nya moderiktiga sjukhuskläder att kliva i och nya sängkläder. Hur ska nu detta gå till undrar jag som inte vågat se mig i spegeln och bara varit upp ur sängen 2 gånger sen jag blev sövd. Men jag hade inte så mycket val och helt ärligt så var det inte så illa som jag trodde att det skulle vara. Såren i munjiporna var det värsta, jag började liksom förstå hur jokern i Batman fick sina ärr. Skämt åsido. Tävttade upp mig allt jag kunde. Mamma kom. Mer sömn. Mer morfin. Fick mat, whaaat.. det gick mindre än bra. Tills vi fick både kirurgen och sköterskorna att göra en deal, jag fick åka hem om jag kunde äta och klara mig utan morfinet. Liar, liar där då, för morfin fick jag med mig hem. Meeen, jag gjorde mitt bästa och ca..

15.00 - Blev jag utskriven från sjukhuset. Iväg på apoteket där jag såklart lyckades få en störtflod av blod från näsan. En kille kom med en pall och vi fick gå före i kön, fördelar med att se värre ut än man är.

Kom hem och var helt slut. Kvällen spenderades med att halvsova i soffan och vänja sig vid att ha en krockad överkäke. Sov aningen bättre denna natt men morfin var fint att ha.

 

Ah, tacka tv-gudarna för Top Gear, QI, engelska husletarprogram, scrubs, simpson osv.

Kunde fortfarande inte titta på en hel film utan att somna ifrån.

 

Tröttnade ihop på medicinerna, kände mig luddig och obehaglig. Hade en hemsk natt.

 

Mer top gear.

 

Totalt uttråkad. Pappa kom förbi en sväng. Fotade lite. Sökte jobb. Kollade runt på utbildningar. Vågade mig hela vägen till Hammerdal för att umgås med Petra. Och hon fick mig att skratta den jäveln. Det gör ont att ha kul. Hon följde mig tillbaka till skogen och kikade på Linda Pira på dramaten och pratade runt en massa.

 

Söndagar är söndagar. Lyckades sätta i gummisnoddarna själv för första gången. Mycket stolt över mig själv.

 

Skulle ha åkt till Östersund för ett besök hos speciallisttandis men de ringde på morgonen och min kirurg var sjuk så det blev uppskjutet till imorgon. Äter väldigt lite smärtstillande nu och är pigg. Roar mig med att spela farmville. Städat hela rummet, sorterat smycken och smink. På tal om smink så kan jag inte vänta tills jag får leka med ögonskuggor och pluta med läpparna igen.