Idag var en av de dagarna som jag önskade vore över innan jag ens klivit upp. Är det sällsynt att jag skriver dessa dagar? Hah.. Jag skriver nästan bara de dagarna. Det första jag funderade över imorse var hur män skulle ta kvinnors vecka i månaden. Ganska komiskt igentligen. Jag funderade på vad deras reaktion skulle vara på morgonrutinen. Ni vet, man kliver upp och besöker toaletten och när det är dags att spola så är det enda du ser en pool av blod rödare än djävulen, ingenting kvinnor i allmänhet reagerar över eftersom det händer varenda jävla månad. Sen är det ju de där gångerna då veckan kommit smygandes på natten helt oplanerat och det ser ut som om det skett ett massmord i sängen på morgonen. Jag råkar även vara en av de kvinnor som har självaste amazonasfloden i helst sju hela långa dagar. Fem om jag har tur. Det är en av de mest naturliga grejjer i en kvinnas liv, något vi måste stå ut med helt enkelt. Jag reagerar inte alls över det, jag tycker inte det är äckligt, jag tycker mest det är irriterande, lite som en mygga när man ska sova. Men jag vet om många av det manliga könet som tycker det är äckligt, en del kvinnor också vilket är helt ologiskt. Jag vet inte riktigt varför. Det är blod. Men jag skulle gärna vilja att någon av dessa män en dag vaknar upp som kvinna med ett massmordsblodigt lakan och sedan får leva igenom den veckan av humörsvängningar och magknip. Det skulle vara så komiskt. De kanske skulle förstå det naturliga i det hela också. Jag är frispråkig.
-
Eftersom jag är inne i just denna vecka så fann jag tanken på att gå till gymmet inte alls trevlig. Så min andra tanke på dagen var hur jag skulle kunna, med gott samvete, hoppa över gymmet. Eftersom jag tydligen bestämt mig för att träna är bra och muskler är fint så var det inget alternativ att äta glass och kolla på film, vilket var igentligen det enda jag ville göra. Speciellt inte eftersom det var vad jag valde framför gymmet igår. Så, innebandy it is. Det var skönt att svettas lite ändå och jag slapp promenaden till gymmet. Efter en svettig timme kändes det lockande att ta en dusch tills jag insåg att varmvattnet inte existerade. När den halva huttrande duschen var klar byttes temperaturen till skållande hett och jag fick ännu mer bråttom. Med humör som en dödfödd ekorre så tog jag till glassen och Paradise Hotel ändå. Efter ett avsnitt av mobbing tv så känns det ändå som att jag kanske inte är så dum ändå.

- 
Utöver det här så har jag dagdrömt och skapat så många olika scenarion och konversationer i huvudet idag att jag förmodligen missat en hel del verkliga konversationer. Jag tänker ofta på hur jag blev såhär. Jag tänker ofta på allt jag skulle kunna gjort annorlunda. Jag tänker ofta på hur vardagen brukade vara verkligare än såhär. Hur jag faktiskt kunde känna mig levande. Nu går jag mest runt i någon dimma och försöker passa in allt jag bara kan. Försöker tänka på allt bra som kommer att komma. Försöker att säga saker som jag borde, men det är mycket jag inte borde säga som blir sagt i alla fall. Försöker att lära om och lämna bakom. Det blåser motvind i uppförsbacke. Att vara självständig är ibland ett straff. Att vara självständig betyder inte att jag vill vara ensam. Att vara självständig och dessutom ganska blyg med en touch av dålig självkänsla gör det svårt att hålla människor nära. Att jag skapat tio olika scenarion i huvudet där jag pratar med dig får liksom kompensera för det faktum att jag är för feg för att faktiskt göra det. Jag låter bra i text, jag låter bra för människor som känner mig, men jag är helt värdelös på att börja en konversation med en människa som inte funnits runt mig en längre tid. Det krävs så mycket tid för mig.

Lyssna på det här istället. Norskar kan rappa, det låter dessutom väldigt roligt.

-

 

Det är något speciellt med svensk musik. P3 Guldgala gick av stapeln för inte längesen och jag ryste mig igenom hela grejjen. När man blir så inne i det hela att man applåderar högt, helt själv, sittandes framför datorn på skolan, klockan två på natten, då, då är det bra. När jag tänker efter, tänker på vad jag föredrar att ha i lurarna genom dagar, oavsett om dagen är bra, dålig eller bara måste bli gjord så har jag helst något svenskt på för hög volym. Svensk musik säger mig mer än något annat. Den är nu, den talar om vart vi är nu, vart samhället är, vad som är viktigt, när du borde lägga måsten åt sidan. Som ni helt klart vet så är jag en sucker för hiphop, inte sagt att det är det enda som ljuder ur mina högtalare. Elliphant ljuder just nu eftersom att humöret är på en relativ topp. Lars Winnerbäck, Melisa Horn och Lisa Ekdahl de dagar då känslor bara måste kännas. Maskinen när jag känner mig bättre än alla andra. Stor, Kartellen, Sebbe Staxx, Linda Pira osv. när jag behöver boosta min självkänsla och tuffa till mig lite. Looptroop Rockers, Organismen, Snook, Timbuktu när jag är trött på samhället. Avicii och Style of Eye när det är fredag och dags att knäppa en öl. Sabaton och Hardcore Superstar på gymmet för att kunna lyfta de där extra kilona och klara tio minuter mer på löpbandet. Förstår ni vart jag är påväg? Det finns fruktansvärt med talang i detta land och på något sätt så har jag i princip slutat med att lyssna på något annat än det som skapats här, i sverige. I lilla lilla Sverige så har vi alltså artister, konstnärer och poeter så många att jag inte behöver leta längre än de lilla samhälle jag kommer ifrån för att hitta något jag kan låta ljuda i lurarna när jag kämpar mig genom dagarna, pratar självklart om Ismen, Johan Alander. För att inte vara särskilt musikalisk så är jag fruktansvärt intresserad av musik.Jag förstår även att Håkan Hällström vinner en hel del även om jag personligen inte tycker om hans röst- Jag har igentligen mer att säga om detta men jag måste kramas med kudden och köra bil tidigt imorrn (idag). Så jag delar med mig av några svenska godingar, av alla sorter, om ni kikade på Guldgalan så kommer ni känna igen dessa säkert.

-

-

-

-

-

 

 

Hittar ett gäng bra, ny musik. Självklart fet hiphop. Kingsize.

-

-

-

Blev avbruten i min jakt, tack och lov. Godnatt.

Det finns inget svårare än att hålla sina känslor inne. Om jag bara visste hur man gör. Om jag bara kunde prata. Jag kan inte prata, jag är inte kapabel till att visa känslor annat än på papper. Det här är mitt enda sätt att verkligen få fram vad jag tycker, tänker och känner. Det här är livet illustrerat i svart. Jag har gjort min läxa, aldrig somnat i boken. Det finns inget så beskrivande som hiphop. Jag försöker hålla ihop, det blir svårare och svårare med åren. Ju mer av min fasad som krakilerar ju tjockare blir min mask, desto högre växer sig min mur. Trött, rastlös. Låter pennan jobba, blått bläck på randigt papper. Ord som inte blir lästa, sida efter sida. Bakom min ändå ganska smutsiga fasad döljer sig något annat, något som endast mina slitna böcker får se. Nervös och konstig. Förmodligen endast i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Sova. Hittade bilder jag inte ville se idag. Det är tur att människor är så lättlurade för jag anstränger mig inte särskilt mycket just nu. Jag väntar fortfarande på ett breakdown. För jag står fortfarande upp och jag borde inte stå upp. Det finns ingenting som är logiskt.

-

Skriv. Skriv säger den åt mig. Min dator, när jag loggar in här så säger den åt mig att skriva. Skriv ett inlägg då. Låt dina närmaste få läsa hur svart ditt inre är. Låt människor få se vad du känner. Hur det är att leva ett slags liv. Punkt. Ett slags liv. Du skriver så bra Mia. Hah. Ja, jag gör väl det. Ni vill att jag ska skriva mer. Jag vill också det. Jag vill kunna sprida allt, allt det jag kladdat ner på kvitton och allt annat som funnits i närheten när jag behövt det. Så varför gör jag det inte bara? För att jag är rädd. Jag är rädd för vad folk kommer att tycka. Jag är rädd för vad jag kommer att förlora. Som att jag har så mycket att förlora. Jag försöker klamra mig fast vid de där få fasta punkterna jag har, för rädd för att kasta mig ut, för rädd för att misslyckas. Jag borde jobba hårdare. Jag borde försöka. Jag borde flytta, igen. Jag borde starta något. Göra något. Skapa något.

-

Tills jag blev vem som helst. Gömmer mig i huvor. Sticker alltid ut ändå. Rödvinsfärgade läppar på söndagskvällar. Ge mig något mot rastlösheten. Vad som helst. Svart, vitt. Era liv, svart eller vitt. Jag vandrar den vackra gråzonen. Inte bra, inte dåligt. Bara alltid annourlunda, alltid lite utanför. Har svårt för att se regler utan undantag. Har problem som ingen ser. Har hemligheter jag skulle berättat om om det inte vore för samhället. Om det inte vore för att jag kommer behöva ett jobb. Jag är trotsig nog genom att hålla denna blogg öppen. Jag är trotsig nog med piercingar och tatueringar. Jag är trotsig nog med kort hår. Och jag kommer ändå aldrig vara bra nog. Jag kommer ändå aldrig kunna göra dig nöjd. Så jag blev såhär. Jag blev dålig. Jag blev motsatsen till vad jag borde blivit. Jag blev svår. Jag blev ärlig. Jag blev stark.

-

.

-