Jag har en tumblr. den är fin. oförskämd, kaxig och mycket hårdare än mig. men det gör inget, för den är jag, en del av mig lite. Jobbar imorgon, måtte denna helg gå fortare än fan. hundradagars och sthlm is coming up och jag vill bara härifrån en stundis. måste styra upp lite saker innan dock och när en vecka består av två och en halv dag är det inte så lätt att planera ihop.. men nej, jag går och lägger mig nu. Godnatt.

-

-

Jag kommer ihåg när jag flyttade hemifrån. Jag kommer ihåg hur svårt de var. Enkla grejjer som att förstå att lägenheten kommer inte städa sig själv och jag är tvungen att gå ut med soporna varje gång det blir fullt. Middagen är inte klar när jag kommer hem och gör inte jag den så blir jag utan. Så simpelt igentligen men det tog ett tag. Första året höll jag på att svälta ihjäl, matlagning är det absolut tråkigaste jag vet så att skippa middagen var inga problem. Maten kämpar jag fortfarande med men min lägenhet är ren, oftast, det är klart att man inte orkar varje dag men allt blir så mycket enklare i en ren lägenhet. Man måste på något sätt hitta en stolthet i att faktiskt ha det rent och fint. Jag menar, det är så kul när någon kommer och hälsar på och säger ''men vad fint du har det'', det är värt det liksom. Jag är trött, värt.

-

Jag fastnar, vid tangenter, vid tankar, vid minnen. Fick inte ur mig några ord, några frågor, som vanligt. Jag vågade inte, som vanligt. Och nu sitter jag här och tittar på min rena lägenhet och undrar vad som hände. Drömmer vaken, drömmer fel, drömmer farligt. Känner ingenting, jag känner ingenting, jag vill känna, jag vill ha en riktig känsla, nu, på en gång. Vad hände? Varför? Frågorna tar aldrig slut, det kommer de aldrig göra heller. Ett inslag av nervositet och en extrem försiktighet är det enda jag känner. Jag kan inte uttrycka mig, frustrerande, ord efter ord. Bokstäver som på något sätt ska förklara något som jag inte ens kan förstå själv. Hah, låt det vara, bara låt det ske. Det finns inget jag kan göra, inget jag kan säga. Inga ord som inte kan misstolkas. Men vart ska jag nu, vilken väg går åt rätt håll. Jag har trampat på samma ställe så länge nu, kom och bär mig härifrån. Ge mig en framtid, ett mål. För jag kan tydligen inte lyckas med det själv. 

-

Tryck här så får ni höra något fint.

-

Hej mina vänner. Ett uppsving i läsarantalet, vadan detta? Idag har det varit måndag minsann. Måndag på riktigt också, en sån där dag som aldrig tar slut. Ligger äntligen i sängen. Jag har tänkt på en massa grejjer jag vill dela med er. Diskutera, ni vet. Men det är ju ingen som diskuterar med mig. Antagligen för att jag alltid har rätt. Oj, vad jag ljuger.

För att jag vet att jag bara är ett tidsfördriv var det första jag läste när jag tryckte fram anteckningar på min mobil. Den meningen går tolka på olika sätt. Jag kommer inte riktigt ihåg anledningen till varför jag skrev det men när jag läser det såhär i efterhand så ser jag det som att jag, själva personen jag är, är just bara ett tidsfördriv. Så mycket allvar tar jag mig själv på. Haha. Jag har inte hittat mig själv än, eller så är det precis det jag har, jag vill bara göra något roligare av det, testa mig fram och se vad som funkar. Jag tror iförsig att det jag menade just i stunden var att jag är ditt tidsfördriv. Något jag vant mig vid. Något jag inte behöver längre. Jag behöver, jag vet vad jag behöver men jag är för rädd för att säga det. För rädd för att erkänna det. Jag sa det till en av mina vänner idag, jag blev skakis. Jag är så rädd för att verka svag ni vet. Känslor är något jag håller för mig själv. Jag nämnde idag att jag igentligen är ganska blyg. Det var ingen som trodde mig. Vet ni varför jag ser mig själv som blyg? För att jag känner mig själv bättre än vad ni gör. Så enkelt är det. Jag är inte blyg i situationer där jag inte har något att förlora, vilket jag sällan har, men när det kommer till känslor. Jag fungerar inte då som Winnerbäck säger. Jag rymmer hellre än att ta tag i känslor, mina egna och andras. Det är väl lite på gott och ont. Vet ni varför jag kom in på det här? Psykologi, vi ska skriva en ''jagbild''. Jag ska alltså försöka förklara varför jag är den jag är och hur jag utvecklats. Försök med de, varför har jag så svårt för känslor? Gick det fel i nån av mina fyrtioelva faser? Är det pågrund av mig eller är det omgivningen? Min uppväxt? Frågor jag ska försöka skriva något om. Inte helt lätt. Intressant är det. Det är frågor jag ställer mig själv rätt ofta men jag har aldrig varit tvungen att faktiskt komma någon vart med det. Nu är jag trött. För trött för det här. Ta hand om er.

-

Vet ni vad? Idag skiter vi i allt, idag är det fredag, vi slutade klockan sex och nu ska vi facka ur. Jag och min long gone homie är på spåret igen och krogen känns som något skimrande vackert istället för ett skrämmande och farligt. Som om någonting någonsin känts farligt för mig. Antingen är jag dum i huvudet som är orädd eller bara väl medveten om hur man handskas i vissa situationer. Jag har druckit, inte mycket men jag ber om ursäkt i förväg för stavfel. Tjoo, det här kommer bli en riktigt fin kväll. Det kändes redan i första klunken av öl som sipprade ner genom min strupe. Hoppas ni har en fin fredagskväll min vänner, ovänner och stalkers. Love to you all.

 

-

Shake that tonight.

-

 

-

-

 

-

Vet ni, jag fick precis ett sånt där slag i bakhuvudet av verkligheten. Sådär så att jag var tvungen att bara sitta ner och bli fascinerad över saker. Över allt igentligen. Har ni tänkt på det? Tänkt på livet ni lever och hur mycket det betyder igentligen? Även de där dagarna när allt bara går lite smått åt helvete hela tiden. Små saker som hela tiden får oss att gå framåt, får oss att skriva en historia. Jag är arton år gammal och redan skulle jag kunna skriva böcker långa som sagan om ringen om mitt liv. Små saker är viktiga i historier, åt vilket håll vinden blåser, vilken jacka du har på dig och vem som log mot just dig idag. Fascinerande. För dig är ditt liv viktigast och vad spelar någon roll om inte det? Varför välja att gräva ner sig över saker som andra inte förstår om du vet vad du menar, om du vet varför, spelar ingenting någon roll längre. Någon annans åsikter har väldigt lite betydelse om du är säker i dig själv. Men visst är det fränt, att du kan skriva, läsa, rita. Att du kan känna och se. Bara du vet vem du är och varför. Om du inte är som alla andra vill är du på riktigt, om du är utan att följa, om du är genom att du vill vara själv, om du är genom att tänka själv så är ditt liv värdefullt. Liv är alltid värdefullt men man får så mycket mer ut av det genom att reflektera över det, det känns så mycket verkligare. Spårar. Nu ska jag samla fler vuxenpoäng och duscha, woop.

-

 

-

Sjukt skön video, Eminem, jag skulle nog gifta mig med han om de gick.

-

Känna sig ensam. Det är en svår känsla att förklara. Hur känner man sig ensam? Om jag skulle försöka svara på den frågan så skulle jag börja med att säga att man inte behöver vara ensamen för att ha den känslan. Du behöver inte vara mobbad eller utstött, du behöver inte ens vara själv. Ensam kan alla vara, överallt. Jag personligen kan ibland känna mig som mest ensamen när jag är med många av mina vänner. I matsalen, på stan, på en fest. Varför? Jag svarar utifrån mig själv, glöm inte de. För att jag inte passar in i sammanhanget, för att jag inte påverkar något, skulle nog vara mitt svar. Den känslan av att man inte behövs, som att det skulle inte spela någon roll om man var där eller inte, just då. Som de där gångerna då man umgås med ett par, det här händer mig ofta, tyvärr, hehe. Jag har många vänner med en ''partner'', som man så fint kallar de. När man umgås med ett par blir man det tredje hjulet. Har ni någon gång försökt umgås med ett nykärt par? Gör inte det, det är istortsett omöjligt oavsett vem, var och när. Du sitter där i en soffa, kanske hemma hos dig själv, paret har satt sig där bredvid och ni för ett slags samtal, grattis om du lyckas med detta en längre tid, du känner att du behöver ett glas vatten och går därför ut i köket i kanske 2 minuter. När du kommer tillbaka är paret inne i en intensiv tävling om vem som är sötast, ''du är söt'', ''men du är sötare'', ''thihi''. En massa pussande, naffsande och kramande pågår och de märker inte att du har återvänt från det fjärran landet Köket. Vid det här laget börjar ensamhets-känslan komma krypande. Du tänker att det inte gör så mycket och sätter dig vid datorn och skrollar lite på facebook, jag menar de är ju nykära, det är liksom normalt. Efter ungefär en kvart, upp emot en halvtimme börjar du harkla dig lite och försöker lägga in någon kommentar eller en kort fråga, som svar får du antingen ett enkelt 'mm' eller ingenting, inget alls. Vid det här laget har deras söta lilla lek övergått i att de planerar sitt bröllop eller småbråkar om något som du kommer att få sitta och lyssna på när ena partnern lämnat eftersom de inte riktigt förstått att du är kvar i lägenheten, i sverige, i världen, på jorden. Vid det här laget är ensamhetskänslan väl påtaglig och du börjar även känna ett behov av att skada något, på datorn kollar du nu på sorgliga citat och hemska bilder om kärlek, läser om vad straffet för mord är och vad som är lämpligt att använda som mordvapen. Tillslut når du någon slags medelpunkt där du totalt stängt av alla känslor och alla kontakter med omvärlden. Detta brukar märkas när paret börjar förstå att du är i närheten och försöker ta kontakt med dig igen, det kan vara aningen svårt, en hint som väldigt få par förstår tidigare än 3 månader in i förhållande, altenativt när förhållandet tagit slut.

-

Jag spårade. förlåt.

-

-

Planer har blivit gjorda idag. Eller inte helt klara men på god väg och det bara snurrar i huvudet av pengar, tåg, danser, kläder, jobb och en massa annat virrigt. Nu är jag trött, klockan är lite och jag önskar jag var på frösön. Jobbar imorgon och det behövs verkligen efter alla planer för pengarna kommer bara rinna bort. Nu tänker jag inta soffläge för jag har pluggat körkort och varit duktig. Nog duktig iallafall.

-

 

-

Hej. Det snurrar på. Inget nytt att berätta. Jag är äckligt trött, ska jobba i helgen. Roligare än så är de inte. Life is a highway. Jag känner mig snygg. Det är inte varje dag man känner sig snygg. Jag har inte så mycke att skriva om så ni ska få titta på Ansiktets nya video 'Låtsas som inget hänt'. Har inte bestämt mig än för vad jag tycker.

-

 

-

-

Haha, att göra en låt om något sånt här.

Sjuka pojkar. Sköna pojkar.

-

Här är en fet video föresten. Näääk, Nimo, kärlek.

-

 

Det är dags att vända blad Mia. Har jag sagt till mig själv hela dagen. På riktigt den här gången. Jag är så less. Jag är så less på mig själv, så less på att vara den jag är när jag är fullt medveten om att det du ser av mig inte är den jag är. Att mina handlingar inte speglar min personlighet. Så less på att alla tror att jag är precis det dem ser och aldrig orkar försöka se något mer, aldrig orkar lära känna på riktigt.Det ni ser, den ni känner är en fasad, en mur jag byggt på grund av, ja, på grund av väldigt många anledningar.

 

Jag lever här dag efter dag och får då och då höra att jag är så stark, att jag är så stabil, så spontan och glad, självsäker och duktig. Jag känner mig inte stark, inte stabil. Jag är verkligen inte spontan, glad är jag, men inte alltid. Självsäker, inte på en fläck, något jag försöker jobba på. Duktig, det är väl en tolkningsfråga, det är olika för alla. Jag är bra, bara inte så bra som jag vill vara, så bra som jag kan vara. Men jag har fastnat. Jag sitter fast i ett mönster och jag kan bara inte hitta vägen ut. Det låter som att jag har ett grovt missbruk men jag tror det är lite samma sak, jag vill sluta men jag vet inte hur. Jag vill sluta leva som jag gör men jag vet inte vad jag ska ändra, jag vet inte vart jag ska börja. Så jag fortsätter gå i samma gammla spår som att jag helt plötsligt blev rädd för förändring. Men det är vi väl alla i någon grad, även jag. Jag är rädd för att jag inte bara ska bli av med mina dåliga sidor utan också tappa mycket utav det som faktiskt betyder något för mig, även om den kategorin inte varit särskilt bred på senaste tiden.

 

Här sitter jag, påväg in i duschen, påväg att göra sådant som är nödvändigt för att livet ens ska gå runt men fastnade. Läste en krönika om Östersund och allt hat mot staden bland ungdommar. En tankegång som ifrågasatt om det verkligen är staden som är problemet eller om problemet faktiskt finns inom oss själva. Mitt problem finns inom mig, mitt problem har ingenting med omgivningen att göra, mitt problem är som en tumör som ständigt petar och stör. Men som han skrev, det är alltid skönt att kunna rikta pistolen mot någon annan. Jag kände igen mig så mycket, varje dag hör jag ''jag måste flytta'', ''jag vill inte bli kvar här'', ''den här staden är så tråkig''. Det blir vad man gör det till. Men jag vågar inte, jag vågar inte kolla mig själv i spegeln och se verkligheten, jag vågar inte ta tag i mina fel och brister. Det är som att jag har blivit för bra vän med min tumör, som att det skulle kännas tomt utan den trots att den bara skaver och förstör. Jag känner mig aningen schizofren när jag resonerar på det här sättet men jag tror att ni förstår, jag tror inte att jag är ensamen om att känna såhär.

 

Men jag behöver en förändring, ingen stor förändring, jag behöver inte flytta, det är inte staden, det är jag. Jag tänker kolla mig själv i spegeln och jag tänker inte försöka, jag tänker göra, jag tänker lyckas. Det kanske kommer gå långsamt, jag har inte gjort nog många misstag än men det är dags att börja lära av dem. Det är dags att vakna och kunna vara stolt över mig själv. Dags att vakna och, istället för att vilja krypa in i ett hörn och gömma mig, vilja visa vem jag är och vad jag kan. För jag vet att jag kan, det handlar helatiden om lathet och rädsla. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vakna och ha ångest varje morgon. Jag vill känna att jag är bra och den enda som kan göra något åt det är jag. För det är mina känslor och mina handligar som räknas. Ingen annan kan hjälpa mig, det kommer inte komma någon prins på en vit häst och rädda mig, den enda som kan rädda mig från att drunkna är jag och jag har bestämt mig, jag ska lära mig simma.

Vet ni, jag sitter med taklampan på. Jag har svarta naglar, svart tröja, svart ögonskugga och svarta byxor. Jag har nästan platinablont hår och en guldkedja runt halsen. Jag är inte alls nöjd, jag vill ha en annan tröja, det är väl igentligen det enda jag inte är nöjd med kom jag på nu. Heh.. Madde kommer snart, Louise kommer sen och då kommer tre nycktra tjejer promenera på krogen och titta på människor. Det kännsk som en bra kväll, ingen händerna i luften kväll men en bra kväll, en trevlig kväll. Min kind gör rätt ont men det gör inget. Ikväll gör ingenting någonting igentligen. Oj vad jag gillade de tre orden på rad, de var fina tillsammans. Svammel. Newkid ska släppa något iår, känns bra. Stadium status. Ha en underbar fredag mina vänner. Några av er kanske jag träffar på cuprum. Busigt värre.

-