Sluta lägga energi på sådant du inte kan påverka Mia. Lär dig att en del saker kommer alltid att vara. Utan förändring. Sluta anpassa dig efter andras scheman och lär dig att leva på dina egna villkor. Jag för krupp, vill klösa ögon ur folk. Krigarsjäl. Jag börjar bli kräsen, med de kommer ensamheten. Allt passar inte mig längre. Imorgon åker jag på Rolling Stones. Hihi, hehe. Woop.

-

Men Hiphop ;D;D;D;D

-

this..

-

 

Aldrig igen. Min nya favoritlåt säger mer om mig själv än jag vill. Men att ändra mig kommer att kräva arbete. Ett arbete jag alltid lyckas tappa bort. Som att klättra upp för ett rep sen glida ner så pass att jag får brännmärken i händerna, släpper taget och måste börja om igen. Varför är jag så självdestruktiv? Det kommer alltid något som raserar marken jag stått på. Men jag kommer klara mig, som jag alltid gjort. Jag låg och funderade igår, haha, jag funderar hela dagarna, det finns inte så mycket annat att göra när man planterar träd efter träd, timme efter timme. Där tappade jag tråden. Just ja, jag pratar för mycket. Tänk om jag kunde hindra mina tankar och inte spotta ut dom så fort de dyker upp. Jag är impulsiv. Jag säger så mycket, så mycket jag inte menar, så många saningar till så fel personer. Men jag antar att det kommer vara så, hur jag än gör så faller jag jämt tillbaka, hamnar där i samma grop. Det här är ju jag, jag är såhär och vem fan kommer stå ut med mig? Jag kräver ensamhet och uppmärksamhet på samma gång. En otrevlig jävel med taggarna utåt och en kattunge med bebispäls samtidigt. Jag känner mig ivägen. Onödig och krävande. Tack och lov för bloggar, här kan jag klaga bäst fan jag vill. Det är få av er som ens når såhär långt i mitt klagande. Sverige. Jag borde vara glad, jag borde vara lycklig och tacksam. Jag borde tydligen inte sätta plant enligt vissa män. Jag borde ha långt vackert hår och le, inte säga emot och stå fast vid mina åsikter. Jag borde lägga upp tuttbilder, synd att de knappt existerar. Jag borde pluta med munnen och be om uppmärksamhet. Sen borde jag se ut som jag inte förstår vad de pratar om ifall någon påpekar det. Det är så man blir omtyckt, eller hur var det nu? Det här är jag. Jag är odräglig, jag är korthårig, jag säger emot och jag sminkar mig för min egen skull, allt annat du tror är vad jag vill att du ska tro. Jag skriver för att lätta mitt sinne. Jag skriver för att komma ihåg vem jag är. Jag lyssnar på hiphop och jag är smartare än jag vill vara. Jag blir 3 år av att se katter. Jag är ingen sterotyp, eller kanske är jag precis som alla andra, speciell. Jag vill göra min röst hörd men jag tänker inte sälja min själ för det. Jag kommer göra fel. Jag är knappt 20 år. Jag har tid. Eller kanske inte.

-

-

Varför är jag så självdestruktiv.

Har lovat att ändra mitt liv,

Låt det hända i tid.

 

För mycket skit på mitt samvete.

Att ändra mig kommer kräva arbeta.

Det känns som hur jag än gör,

Faller jag jämt tillbaka grovt,

Hamnar där igen i samma grop.

 

Men du ska se, jag klarar mig som jag alltid gjort.

Vi kommer aldrig komma överens du och jag. Vi kommer alltid ha olika åsikter, olika värderingar och prioritera olika. Jag har ingen Gud, det värsta jag vet är främlingsfientlighet, mjukisbyxor och skinjacka tillsammans är det fulaste jag vet och jag tycker att komma i tid är det viktigaste som finns. Det är bara några saker. Vi är olika, vi tycker olika och vi har olika rutiner. Inget fel med det. Så varför dömmer vi varandra så hårt? Titta dig själv ordentligt i spegeln innan du kritiserar någon annan. Och se fan till att du inte har foppa-tofflorna på dig när du går ut.

-

Planta mera, skogsplantera. Jag är slut. Jag är trött. Jag är.. Taggad på midsommar i Håxås. Jag är så mycket. Jag är lite för mycket när jag är trött, tillomed för mig själv. Jag har fyra dagar helg och jag kunde inte njuta mer. Jag kan inte fokusera. Jag saknar Natalie, jag saknar Sofie, jag saknar Sofia, jag saknar Louise. Jag saknar att ha tid. Jag saknar att gå skola och kunna gå runt som man ville. Jag saknar att kunna leva på ingenting och inte behöva tänka på framtiden. Jag slösade så många år. Jag slösade så mycket tid på att alltid vilja ha mer. Alltid vilja ha något annat. Någon annan. Nu har jag två timmar fritid per dag. Jag har så mycket jag måste göra. Så mycket jag inte hinner. Jag hatar det här, jag har så mycket att ordna att jag någonstans tappar bort så många vänner. Det är som att jag inte har tid att underhålla mina vänskaper. Det är viktigt, det är riktigt viktigt att göra det. Men det är så svårt. Jag spenderar hela dagarna i skogen utan täckning, kommer hem, äter, ordnar upp så jag är redo dagen efter, somnar och repeterar. Jag har ett mål, med målet kom saker att göra. Jag vill alltid att allt ska gå så fort. Jag sätter fokus där jag behöver fokus just nu. Varför bor vi inte alla i ett stort kollektiv så jag kan hälsa på alla varje dag. Göteborg, Stockholm, Östersund och jag sitter här i lilla Gåxsjö med så lite pengar och så lite tid. Jag ska gottgöra den här sommaren mina vänner. Det lovar jag er alla. Jag kommer tillbaka.

-

Gräset verkar alltid grönare på andra sidan säger dem. Har du testat att vattna din egen sida?

-

''Vi står upp för en öppen svenskhet'' Fittor. Det finns inget som är svenskt, det finns inget som är tyskt, norskt, afrikanskt, franskt, ingenting. Hur många år ska det ta att vi börjar förstå att iochmed att vi började kunna röra oss relativt fritt genom världen så slutade det finnas olika nationaliteter. Din svenska mamma åkte till London och pluggade, hittade din engelska pappa och flyttade till belgien och uppfostrade dig där. Jag överdriver jag vet, men det verkar ju inte riktigt fastna. Vi bor i ett av världens tryggaste länder. Varför sluta försöka hjälpa så många vi kan. Hah, vet ni vad jag hörde idag. Stressad och släpandes på en väska som väger minst 100 ton, skulle jag ta mig från ena sidan centralstationen i stockholm till andra och direkt på nästa tåg. När jag puttar på min väska i rask takt hörde jag vad kvinnan i högtalarna sa. ''Låt inte någon okänd hjälpa dig'' Alltså, av tåget, med väskan, sådär antar jag. Är vi så rädda? Jag hade blivit överlycklig om killen före mig ut från tåget hade hjälpt mig lyfta ner väskan, Mia på ca 65 kg är inte särskilt stark nämligen. Men nej, tänk att vi skrämmer upp varandra så mycket att vi inte ens vågar låta någon hjälpa oss, det är inte det värsta, det värsta är att iomed att vi får höra sånt genom hela våra liv, plocka inte upp liftare, var inte ute på natten, akta dig för tjuvar, våldtäcktsmän osv. så uppfostrar vi barn som inte vågar hjälpa någon annan. Jag vågar inte, inte med den rösten i högtalarna, om Agda 85 ramlar vem skulle hjälpa henne? Nån kanske tar hennes plånbok. Jag vet inte, jag tror att vi skapar de få brotten som ändå finns i sverige. Vi är rädda för allt, vågar inte säga hej, vågar inte le mot främlingar, vågar inte gå själv när det blivit mörkt. Är det så konstigt att jag då och då måste känna att jag lever? är det konstigt att jag ibland känner att jag skulle behöva hoppa fallskärm för att komma ihåg att jag är vid liv. Det är så äckligt tryggt i sverige att jag känner mig som en fågel i bur. Rör inte det där, gå inte dit, titta inte på han. Jag har hela mitt liv gått ensam ute, jag har gått från krogen, full, i klackar, över ''våldtäcktsön'' och under bron. Jag vet inte riktigt men enligt många är det helt ofattbart att jag kan göra det. Jag vet inte om jag är grymt orädd, naiv eller bara vill ta mig hem när jag vill. Det har aldrig hänt mig nåt där. Jag har gjort mycket som för en vanlig svensk låter som att kasta sig ner bland hajar. Jag har aldrig blivit biten. Vi är ju goda i grunden. Alla. Vi föds snälla, men vi måste visa varandra medmänsklighet för att vi ska fortsätta vara snälla, även mot de som inte är familj.

Le mot nästa främling, snälla.

Jag skriver inte lika bra längre.

Long time no see. Livet rullar i minst hundratio och eftersom alla pratar om studenten så kan jag passa på att medela att jag förmodligen kommer att få stå i kön med dem på arbetsförmedlingen i sommar. Sweden rock är över, imorgon ska jag slita sönder mig igen för att få ner Rock Stage i sin lilla låda igen. På tisdag kommer den underbara kortvariga semestern börja innan jag ska ut i skogen och slåss med myggen, solen, regnet, blåsten och plantröret. Det händer så mycket hela tiden. Jag längtar efter vardag, ett eget boende, ett okej jobb, något stabilt och långvarigt. Jag känner mig gammal och trött, trött på allt farande, att bo i en resväska och veta att vart jag än ställer ner den så kommer jag stanna max några månader. Jag har absolut inget lugn i kroppen. Jag har kul och jag upplever mycket men jag vill sätta mig ner och andas en stund. Det är dagen efter fem dagars intensivt alkoholintag och jag har redan idag kollat upp högskoleutbildningar, olika universitet, behörigheter och läst på inför ''sommarjobbet''. Jag antar att det inte kallas sommarjobb längre när man är på gränsen till 20. Allt för att få någon typ av lugn att infinna sig. Jag har ändå en plan, men planen kommer att lämna mig med ett gigantiskt studielån och ännu fem år av nudlar och spaggeti med bara ketchup. Jag vill liksom ha ett jobb, ett jobb som gör att jag kan kosta på mig en manikyr en gång i månaden, något som betalar solarium och kanske ett och annat biobesök. Visst, jag har gått på bio med mina småpengar men det blir en sån prioritering ''vill jag äta resten av månaden eller vill jag göra något kul? Supa eller äta, det är frågan'' Oftast så ser man till så att exempelvis biobesök läggs så tätt inpå nästa studiebidrag att det bara blir kanske en vecka utan bensin och mat. Jag vill inte heller längre vara beroende av mina föräldrar, jag tycker det är pinsamt att behöva be om pengar, speciellt när jag vet att jag kanske hade klarat det om jag inte blekte håret just den månaden. Jag lägger för mycket pengar på för onödiga saker, det vet jag om. Men jag vill kunna göra det och just därför känns fem år ganska avskräckande just nu. Hur i hela världen ska jag klara av det? Jag kommer att få skaffa något krypin med riktigt låg hyra och gångavstånd till skolan, sen får jag stanna där i fem år, bortsett från kanske julafton då. Jag har ju inte riktigt tänkt gå något som är lättsamt heller så jag tvekar på att det kommer finnas så mycket tid till ett extraknäck. Fast jag kommer måsta se till att det går ha de. 

-

Nu blev jag irriterad på mänskligheten istället. Vad är det för fel? Hur har era föräldrar uppfostrat er? Jag kom att tänka på en grej för ganska längesen igentligen. Ni vet att det är valår och sådär, bra. Jag upplever oftast att många frågar vad man röstat, vad man kommer rösta, vilka partier man tycker bäst om och sådär. Det blir en disskusion förstås, alla har olika åsikter, alla tycker olika frågor är olika viktiga. Självklart är det så, men vi diskuterar och man kan ändra sig och lära sig något nytt. Och för inte längesen så var det eu-val och diskutionen drog igång runt lunchbordet och lite här och var. Vart man än var så pratades det politik av något slag. Sen var valet över och SD tog hem ca 10% av alla röster i sverige. Jag var inte chockad igentligen, det som störde mig var att under alla dessa veckor av feminister, sossar, moderater och miljöpartister så hörde jag inte ett enda ord av någon som stöttade sverigedemokraterna. Är inte det, ursäkta språket, jääävligt underligt? 10% av sverige är många. I Ånge komun, där jag befann mig under valet så röstade 11% SD, 11% och jag vet inte om en enda? Hade inte hört ett ord om sd. I hemorten Hammerdal röstade 13%, kan ni förstå det? 13% i lilla jävla Hammerdal, 80 personer från samhället jag växt upp i röstade på ett främlingsfientligt parti. 80 personer.. jag blir ledsen. I Strömsund ligger de inte långt efter på 12%. De ligger två på listan av vad folk där röstat mest, andra plats. De sprang in silvermedaljen. Jag vill gråta. Jag inser ju att förmodligen så känner jag några av dem, jag kanske tillomed kallar dem mina vänner. Jag menar, hammerdal är inte stort och vi är i princip släkt allihop och är vi inte de så är släkten ingift. Det händer aldrig nåt i Hammerdal, visst, några inbrott där som snor nån röjsåg och på Ica grabbade dom en massa tobak förra sommaren. Men utöver det är de väldigt lugnt. Alla sitter och skvallrar lite här och där om allt möjligt, ja, ni vet, som ett vanligt litet samhälle. Jag har haft mycket roligt där. Och just därför blir jag så ledsen. Hur kan alla dessa människor med ett så lugnt och tryggt liv vilja neka någon annan rätten till ett liv över huvudtaget. Jaja. Jag ska tillbaka dit i sommar. Jag ska trycka en tröjja som det står ''nej tack till SD'' på och jag ska ha på mig den varje dag. Jag vill behålla lugnet, jag vill ha kvar Petra fast hon inte är albino som jag. Jag.. jag är trött.. jag ska jobba imorrn.. jag vill att alla ska ha ett bra och tryggt liv även om jag självklart också tycker illa om vissa, det har dock inget med hudfärg, religion eller språk att göra, ingen kan tycka om alla. Point of the story, om du nu absolut tycker att SD är grymt bra, stå för det! Prata om det, säg att du minsann tycker att dom är bra, argumentera för det. Tål du inte mothugget så ska du inte rösta alls eller rösta blankt.