När rädslan tar över. När det blåser stormvindar i huvudet. När leendet kommer och går så fruktansvärt fort. Jag vill inte kalla det rädsla, för jag är inte rädd igentligen. Jag är bara så fruktansvärt försiktig och jag har min mur och just nu hindrar den mig mer från att ta mig ut än andra att ta sig in. Jag mår bra, tror jag. De säger att det är bra, att det är bra att alltid vara lite osäker och lite förvirrad, att det betyder att man alltid går framåt och att vi har nya upplevelser. Att det ska vara någon slags bekräftelse, att det hjälper till så livet inte blir grått och tråkigt. Mitt liv är inte tråkigt men det är jobbigt att vara rädd och jag är alltid lite för rädd för att våga. Jag brukar kalla det blyg. Det är få som förstår att jag är blyg, för jag är inte blyg när det är saker jag gjort förut eller situationer jag hanterat förut och vet vad jag ska göra. Men när jag inte vet, när det är något nytt då blir jag rädd och backar. Jag vill inte backa men det är inbyggt i mitt försvar som jag konstant använder mig av utan att tänka efter. När jag försöker tänka efter så tänker jag lite väl mycket. Det går långsamt att skriva ikväll. Jag behövde bara försöka sortera ut mig själv och mina tankar. Nu är det snart dags för en ny vecka och jag ska verkligen försöka att låta tiden göra det mesta av jobbet. Det är lugnt nu igentligen men stressen efter veckan är fortfarande relativt påtaglig och sömnbristen känns fortfarande. Jag längtar efter frukost, jag tycker inte om att vara själv. Inte när mitt huvud leker med mig och mitt huvud leker lite för mycket just ikväll. Jag längtar efter gymmet också, jag vill ha ont. Nu, nu tänker jag vira in mig i täcket och sova som om jag inte sett en säng på 2 veckor, vilket det känns som jag inte gjort. Tack min lilla blogg för att jag får tänka i ord på dig, ordna upp tankar jag inte förstår själv. Sortera och fundera. xo