Jag kommer ihåg när jag flyttade hemifrån. Jag kommer ihåg hur svårt de var. Enkla grejjer som att förstå att lägenheten kommer inte städa sig själv och jag är tvungen att gå ut med soporna varje gång det blir fullt. Middagen är inte klar när jag kommer hem och gör inte jag den så blir jag utan. Så simpelt igentligen men det tog ett tag. Första året höll jag på att svälta ihjäl, matlagning är det absolut tråkigaste jag vet så att skippa middagen var inga problem. Maten kämpar jag fortfarande med men min lägenhet är ren, oftast, det är klart att man inte orkar varje dag men allt blir så mycket enklare i en ren lägenhet. Man måste på något sätt hitta en stolthet i att faktiskt ha det rent och fint. Jag menar, det är så kul när någon kommer och hälsar på och säger ''men vad fint du har det'', det är värt det liksom. Jag är trött, värt.

-

Jag fastnar, vid tangenter, vid tankar, vid minnen. Fick inte ur mig några ord, några frågor, som vanligt. Jag vågade inte, som vanligt. Och nu sitter jag här och tittar på min rena lägenhet och undrar vad som hände. Drömmer vaken, drömmer fel, drömmer farligt. Känner ingenting, jag känner ingenting, jag vill känna, jag vill ha en riktig känsla, nu, på en gång. Vad hände? Varför? Frågorna tar aldrig slut, det kommer de aldrig göra heller. Ett inslag av nervositet och en extrem försiktighet är det enda jag känner. Jag kan inte uttrycka mig, frustrerande, ord efter ord. Bokstäver som på något sätt ska förklara något som jag inte ens kan förstå själv. Hah, låt det vara, bara låt det ske. Det finns inget jag kan göra, inget jag kan säga. Inga ord som inte kan misstolkas. Men vart ska jag nu, vilken väg går åt rätt håll. Jag har trampat på samma ställe så länge nu, kom och bär mig härifrån. Ge mig en framtid, ett mål. För jag kan tydligen inte lyckas med det själv. 

-

Tryck här så får ni höra något fint.

-