Det är dags att vända blad Mia. Har jag sagt till mig själv hela dagen. På riktigt den här gången. Jag är så less. Jag är så less på mig själv, så less på att vara den jag är när jag är fullt medveten om att det du ser av mig inte är den jag är. Att mina handlingar inte speglar min personlighet. Så less på att alla tror att jag är precis det dem ser och aldrig orkar försöka se något mer, aldrig orkar lära känna på riktigt.Det ni ser, den ni känner är en fasad, en mur jag byggt på grund av, ja, på grund av väldigt många anledningar.

 

Jag lever här dag efter dag och får då och då höra att jag är så stark, att jag är så stabil, så spontan och glad, självsäker och duktig. Jag känner mig inte stark, inte stabil. Jag är verkligen inte spontan, glad är jag, men inte alltid. Självsäker, inte på en fläck, något jag försöker jobba på. Duktig, det är väl en tolkningsfråga, det är olika för alla. Jag är bra, bara inte så bra som jag vill vara, så bra som jag kan vara. Men jag har fastnat. Jag sitter fast i ett mönster och jag kan bara inte hitta vägen ut. Det låter som att jag har ett grovt missbruk men jag tror det är lite samma sak, jag vill sluta men jag vet inte hur. Jag vill sluta leva som jag gör men jag vet inte vad jag ska ändra, jag vet inte vart jag ska börja. Så jag fortsätter gå i samma gammla spår som att jag helt plötsligt blev rädd för förändring. Men det är vi väl alla i någon grad, även jag. Jag är rädd för att jag inte bara ska bli av med mina dåliga sidor utan också tappa mycket utav det som faktiskt betyder något för mig, även om den kategorin inte varit särskilt bred på senaste tiden.

 

Här sitter jag, påväg in i duschen, påväg att göra sådant som är nödvändigt för att livet ens ska gå runt men fastnade. Läste en krönika om Östersund och allt hat mot staden bland ungdommar. En tankegång som ifrågasatt om det verkligen är staden som är problemet eller om problemet faktiskt finns inom oss själva. Mitt problem finns inom mig, mitt problem har ingenting med omgivningen att göra, mitt problem är som en tumör som ständigt petar och stör. Men som han skrev, det är alltid skönt att kunna rikta pistolen mot någon annan. Jag kände igen mig så mycket, varje dag hör jag ''jag måste flytta'', ''jag vill inte bli kvar här'', ''den här staden är så tråkig''. Det blir vad man gör det till. Men jag vågar inte, jag vågar inte kolla mig själv i spegeln och se verkligheten, jag vågar inte ta tag i mina fel och brister. Det är som att jag har blivit för bra vän med min tumör, som att det skulle kännas tomt utan den trots att den bara skaver och förstör. Jag känner mig aningen schizofren när jag resonerar på det här sättet men jag tror att ni förstår, jag tror inte att jag är ensamen om att känna såhär.

 

Men jag behöver en förändring, ingen stor förändring, jag behöver inte flytta, det är inte staden, det är jag. Jag tänker kolla mig själv i spegeln och jag tänker inte försöka, jag tänker göra, jag tänker lyckas. Det kanske kommer gå långsamt, jag har inte gjort nog många misstag än men det är dags att börja lära av dem. Det är dags att vakna och kunna vara stolt över mig själv. Dags att vakna och, istället för att vilja krypa in i ett hörn och gömma mig, vilja visa vem jag är och vad jag kan. För jag vet att jag kan, det handlar helatiden om lathet och rädsla. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vakna och ha ångest varje morgon. Jag vill känna att jag är bra och den enda som kan göra något åt det är jag. För det är mina känslor och mina handligar som räknas. Ingen annan kan hjälpa mig, det kommer inte komma någon prins på en vit häst och rädda mig, den enda som kan rädda mig från att drunkna är jag och jag har bestämt mig, jag ska lära mig simma.