Det har inte blivit många rader skrivna på senaste. Men det var bara en tidsfråga, det visste jag ju, en tidsfråga om hur länge lyckan skulle hålla i sig. Nu sitter jag här och lyssnar på något mesig, sorgligt och dricker ett stort glas mjölk. Jag var såpass tankspridd att jag ställde in ett tomt mjölkpaket i kylen utan tvekan. Igentligen är jag inte ledsen, eller det brukar jag ju inte vara när jag skriver. Jag blir bara chokad över hur runt livet går, hur vissa saker bara kommer och går med jämna mellanrum, känslor, människor, scenarion. Rutiner, rutiner. Jag saknar dessa men det hjälper inte. Det enda jag tänkte idag när telefonen vibrerade gång på gång, var hur mycket jag känner igen det där, hur mycket jag vet att jag kommer att springa nu för det är vad som kommer efter det här. Först kommer den där känslan där jag vill bara visa hur jävla bra jag är, hur sjukt snygg jag är och hur lite jag bryr mig även om inget av det är sant. Jag tänkte att det skulle bli annourlunda den här gången. Jag tänkte faktiskt försöka vara glad och ha roligt på riktigt även om de gör att jag måste sätta mig ner på kvällarna och skrika för att jag håller allt inne. Hah, jag är rätt lugn ändå. Free fallin', även om inte du kan falla så ska inte de hålla mig kvar, jag tänker inte vänta. Som vanligt.