Sakta promenerade jag ner för lindbergsbacken, kände asfalten genom mina slitna converse. I handen höll jag en bit smörgåstårta som kommer bli min frukost imorgon. Det var alldeless stilla ute. Ingen vind, det var varken kallt eller varmt och jag kände mig alldeles lugn. Mobilen var tyst för första gången på länge och jag kände mig ensamen, på ett bra sätt. Steg och röster en bit bakom mig fick mig att öka takten, inte på det där sättet när man blir rädd. Två flickor med slöjor paserade mig, pratade glatt om något på ett språk jag inte förstår. Bortsett från dem och bilar som körde den vanliga raggarrundan låg tystnaden som ett tryck över strömsunds gråa yta. Det är svårt att beskriva ett ställe som strömsund. Lite som en gammal man med för höga tankar om sig själv och drömmar som aldrig blev sanna. Någon som lovar mycket men inte ger något. Men han inger en trygghet som får en att återvända för att dricka kaffe gång på gång.