Det känns lite jobbigt. Sådär som att jag vet vad jag vill men jag får inte. Som att jag har något osynligt typ av ansvar. Hah. Som att jag, nej, ni, alla ni andra har någon slags bild av hur jag ska vara som jag alltid försöker leva upp till. Den där formen som ni låtsas att jag passar i fast det syns hur jävla tydligt som helst att jag inte passar, att jag får skavsår varje gång jag försöker. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet precis vad jag vill berätta för er men det är inget man pratar om. Ingenting som jag ska vilja att någon annan ska veta om. Men jag vill. Jag är lite lagomt mentalt störd på det där sättet. Jag vill inte ha några hemligheter. Jag vill berätta för hela världen för jag vet att jag är långt ifrån ensamen. Men jag får inte, för vårat svenska samhälle är så fruktansvärt inskränkt. Så upptagna av att puttsa fasaden och sopa allt under mattan. Borstat stål och Ikea. Tittar snett på alla som inte är likadana som dig, viskar om andra trots att du har samma känsla under mattan i garaget.

Jag åkte tåg idag. Fyra säten och ett bord, hela tåget var fullt. En äldre kvinna blev chockad över att jag frågade om det var tåget mot Östersund och vågade inte svara, det gjorde killen mittemot istället, han hade mössa, baggy byxor och svart jacka, såg ut som han levt. Slog mig ner vid bordet på andra sidan mittemot en ung kvinna med halvlång mörkbrun hästsvans och sportjacka, hon tittade på mig men vände bort blicken så fort jag tittade dit, vågade inte. Snett mittemot mig satte sig en äldre kvinna och bredvid mig hennes väninna. Dessa människor hade jag velat hänga ut genom fönstret och fråga om dom verkligen tror att de lever för evigt, om de verkligen har svar på allt, om dom faktiskt vet hur man ska leva ''rätt''. Rädd för allt som den typiska svensson. Tittade på mig som att jag var totalt misslyckad. ''Hur kan man ha så kort hår?! Och så mycket smink?! Och dom byxorna?! Herreguuuud! Stackarn måste ha hemska föräldrar, vilken uppväxt, tur att mina barn inte ser ut sådär, dom är iallafall prefekta.'' Ungefär de tankarna tror jag passerade hennes hjärna när hon såg mig. Diskuterade sina arbetskamrater och kunde inte förstå hur de kunde åka på Ikea på en söndag. Som om deras sätt att leva är det enda. Jag är ''fel'' jag vet. Jag vet att i era ögon är jag fel, jag lever fel. Jag vet. Tro mig, ni behöver inte påpeka det, ni behöver inte tala om för mig hur jag borde göra för jag vet. Men har det inte funkat? Lever jag inte fortfarande? Lever jag inte jävligt bra dessutom? Jag lever faktiskt. Jag är inte rädd och jag tänker inte vara rädd. Jag tänker inte bli Mia 40 år som aldrig vågat resa själv för alla våldtäcktsmän och tjuvar som finns, jag tänker inte vara Mia 40 år som aldrig gjort det där som jag ville för att alla andra sa att jag kommer misslyckas. Jag har anpassat mig för länge. Jag har försökt leva på erat sätt men jag kryper ur skinnet. Jag tänker kasta mig ut för klippor och gå på vatten. Ni kan säga ''det där kommer aldrig gå Mia'' och visst, ni kanske har rätt många gånger, men jag vet ju inte förän jag provat. Men tala aldrig om för mig hur jag ska göra, säg aldrig att jag gör något fel för det finns många olika sätt att bygga en båt på. 

-

Det var inte alls dethär jag skulle skriva om. Jag skulle berätta för er om min underbara kväll igår när jag såg Looptroop Rockers. Det var väl igentligen lite därför jag började hetta på samhället. För jag hade så kul och jag vet vad folk i allmänhet tycker om hiphopare. Knarkare, nummer ett, aningen efterbliven, nummer två, smutsig, nummer tre, våldsam, nummer fyra, jag skulle kunna fortsätta men ni förstår vad jag menar, fördommar i allmänhet. Det finns mot alla, jag ska inte säga att jag inte har fördommar men jag är alltid beredd att ändra mig och lära mig något nytt, jag drar inte alla, hela sverige över samma kant nu, men jag hoppas ni är inteligenta nog att förstå det själva. Många tror att rap, hiphop, är bara pussy, money, weed och visst, de låtarna finns också, många av dom finns det, men hallå, starta rix fm och du får höra exakt samma sak i vilken partylåt som helst. Lyssna på Steel Panther så har du rockvarianten. Så jag blir lite förvånad över att dessa fördommar är så starka mot just hiphop. Rap för mig är poesi och en fantastisk lek med ord, människor som kan pussla ihop ord så bra som rappare kan ska ha ordentligt med cred för det. Hiphop är så mycket mer, det handlar om politik, det handlar om att stå för den du är, det är en smutsig sanning som väldigt få vågar stå för. Och där kom jag tillbaka till borstat stål och Ikea, fasaden, varför ha en fasad? Varför inte bara inse att du inte är mer än människa? Varför inte bara acceptera att vi alla har våra brister och gör våra snesteg. Nu menar jag inte att alla måste lyssna på hiphop för att förstå en sån grejj. Jag halkar bara längre och längre från vad jag skulle skriva om.

Aj, jag glömmer alltid bort hur ont de gör att töjja öronen. Måste lägga mig ner en stund nu. Aj.

Jag tar Looptroop en annan kväll..

-

Här är några bra Looptroop låtar iallafall som ni kan underhålla er med:

-