Tittar omkring mig och ser alla dessa vackra och snälla människor och undrar vart fan jag kom in i bilden. Så många som är värda så mycket, som tror alldeles för lite på sig själva. Som förtjänar så mycket mer. Sen har vi lilla jag. Jag har gjort så mycket elakt, sagt så mycket jag ångrar att jag inte kan titta en människa rakt i ögonen. Allt jag önskar är att alla ni som jag sårat, medvetet och omedvetet, skulle förstå att min ångest räcker som straff. Min ångest håller på att bli min undergång. Jag drar mig undan, jag tittar och tar emot. Jag tror alldeles för lite på mig själv, jag vet det. Jag vet också att det inte syns. Jag vet inte hur det blev så men på något sätt så ser jag inte ut som jag är. Jag pratar nu inte om mitt fysiska utseende utan mer om hur folk ser mig som människa. Jag kanske inbillar mig, förmodligen så gör jag det. Men jag träffar så många människor jag skulle vilja lära känna, men jag vågar inte. Jag tror hela tiden att alla andra är så mycket bättre än mig och jag förlorar så mycket på det. Tänk om jag faktiskt vågade ta ett steg, tänk om jag faktiskt skulle våga prata med människor jag anser vara vettiga och roliga att prata med istället för att krypa undan i mitt hörn och ta all skit som konstant sopas hit. Men jag vet inte. Jag vet inte hur man börjar lära känna någon. Inte nykter och inte utan att faktiskt ha något att be om. Hur svårt ska det vara? Varför tror jag att jag måste ha någon anledning till ställa frågor? Måste jag ha en tjänst att be om bara för att våga fråga hur människan mår? Här, här mina vänner hamnar man när man skäms över sig själv. Säg hej till Mia, 18 år, som aldrig lärde sig att prata med människor. Varför berättar jag det här? För att ni ska veta att trots alla åsikter, kaxiga inlägg och hat mot allt och alla så har jag ett hjärta. Ett fruktansvärt stort hjärta som aldrig kännt så mycket annat än smärta, sorg, ångest och oro. Jag vill berätta för er att jag är svag. Jag, precis som alla andra känner. Även om det för min del sitter långt in och jag visar det aldrig. Mina känslor har ett enda sätt att visa sig just nu, det är i text. Med ord på papper så känner jag. Jag måste skriva för att känna. För att kunna förstå vad det är som faktiskt känns, vilken känsla det än är. Nu, på lite senare tid så känner jag även annat än ilska. Jag är arg, jag är arg ofta men alltid inåt. Arg och dess liknande stadier är den känsla som jag kan sätta ord på. Jag går här och hoppas. Hoppas på att människor jag faktiskt vill umgås med börjar prata med mig. Patetiskt. Jag vet. Jag är för trött just nu och jag vet inte om jag någonsin varit såhär personlig i ett inlägg. Men jag vill inte ljuga för er. Jag vill inte visa en sida av mig själv. Jag vill visa allt.

-