Ikväll, då skriver jag brev. Brev jag aldrig kommer skicka. Brev som du aldrig kommer att läsa. Brev som du aldrig skulle förstå. Ge mig något mot rastlösheten, vad som helst. Jag pratar med min penna. Men jag kan inte prata längre. Jag har släppt allt så länge att jag inte längre vet hur man håller något kvar. Halvtimmes vänskaper. Jag skriver för dig. Jag skriver för uppmärksamhet, men inte av vemsomhelst. En dag, en dag då ska jag bli så bra att inte ens du förtjänar mig. Vem försöker jag lura? Det är jag och min penna tills döden skiljer oss åt. Det finns inte plats för något annat. Det kanske finns alldeles för mycket plats. Försöker fylla tiden, försöker att inte låta minuterna gå till spillo men det känns som att hela mitt liv är ett glas rött vin kastat över en vit soffa. Från Ikea. En dag, en dag då ska jag ringa mina vänner och vara nykter nästan varenda kväll. En dag, en dag då ska jag ha någon att dela mina känslor med. Någon att känna. En dag ska jag också förtjäna att inte vara själv. En dag.. Livet ska komma ikapp mig, jag ska komma ikapp livet. Någon gång ska jag sluta sitta ensamen på läktaren och istället vara med och spela matchen. Den dagen är inte idag. Jag kanske aldrig kommer vara med, jag kanske inte är skapad för att spela eran match. Jag kanske ska sitta på läktaren och skriva recensioner. Recensioner av ett liv jag aldrig levt. Recensioner av ett spel jag aldrig spelat. Jag kommer aldrig komma till himmlen men jag har å andra sidan alltid siktat mot helvetet. Läst kartan noga och hittat den krångligaste vägen dit. Torkar mina tårar och ler det falskaste leendet som ingen ser. Det betalar sig att vara utan hjärna, det kostar att tänka. Jag hoppas du mår bra nu. Du valde trots allt den enkla vägen. Jag valde den enda vägen. Det gör ont att tänka på. Det gör ont att veta att du inte tänker. Det har du aldrig gjort. Det känns. Det känns, det har inte kännts såhär på så länge. Det har inte kännts.. ingenting, ingenting har spelat någon roll. Jag har aldrig haft något att förlora och här står jag. Här står jag och försöker göra som er, försöker att skaffa något, försöker att hitta något som jag kanske kan förlora, något att hålla fast vid. Något med mening. Någon. Jag tryckte på paus. Jag släppte allt och tänkte att det är bättre att svika än att bli sviken. Hur gör jag nu? Hur lär man sig att leva upp till förväntningar som ingen har? Hur lär man sig leva med att ha förkastat ett halvt liv. Vi klarar oss, vi klarar oss själva, det är som det är. Det här är som det blev och kvar finns ingenting. Vi börjar från noll. Jag börjar från noll. Jag har inte tagit mig någonstans. Ibland tror jag det. Ibland tror jag att jag kan men finner mig själv på golvet, i rummet, bland kläder, smink, böcker och vin, med pennan i handen och det bara rinner. Det rinner ord ur pennan, ur mina fingrar. De flyter över tangenterna och jag kan inte sluta. Men jag skriver för ingens ögon. Jag skriver för ingenting. Jag skriver för att mätta min obotliga rastlöshet. Jag skriver för att ge mig själv något slags hopp, något slags hopp om att en dag, en dag..

-