Det är som att det skulle göra mindre ont bara för att du säger som det är på engång. Är det bara jag som tycker att det känns mindre om det får ta ett tag. Om man får pilla lite i kanterna på plåstret innan man drar bort det.

'

 

Jag har ju fan inte plågat mig själv till ett 8 mm stort hål i örat för någon annan än mig själv.

'

Utdrag ur dagens blogginlägg som spårade. Jag vågar fan inte skriva vad jag vill. Jag är fyr-faldig guldmedaljör i att trampa folk på tårna. Just nu känner jag bara ''Bitch, deal with it''. Jag har ett heeelt annat tankesätt än de flesta andra i min omgivning. Det är lagomt frustrerande. Tänka utanför lådan finns inte här. Jag tar ut mina aggresioner i ord. i texter. Men det räcker inte alltid. Jag orkar inte.

-

Hur många gånger har du behövt försvara vem du är? Hur många gånger har någon ifrågasatt det du tror på? Hur kan det komma sig att det är mer acceptabelt att tro på gud än att tycka om två olika musikstilar? Varför tar folk så mycket för givet?

Varför kan jag inte bara få vara som jag är och göra som jag vill utan att behöva förklara varje steg jag tar?

-

Sen vore det ju inte så fel om man kanske fick höra ett fint ord nån gång ibland. Även fast jag har mat på bordet, internett, tak över huvudet, mobil och vad fan folk nu brukar säga.

-

-

Jag är glad, bara inte just precis, exakt nu.