Det finns inget svårare än att hålla sina känslor inne. Om jag bara visste hur man gör. Om jag bara kunde prata. Jag kan inte prata, jag är inte kapabel till att visa känslor annat än på papper. Det här är mitt enda sätt att verkligen få fram vad jag tycker, tänker och känner. Det här är livet illustrerat i svart. Jag har gjort min läxa, aldrig somnat i boken. Det finns inget så beskrivande som hiphop. Jag försöker hålla ihop, det blir svårare och svårare med åren. Ju mer av min fasad som krakilerar ju tjockare blir min mask, desto högre växer sig min mur. Trött, rastlös. Låter pennan jobba, blått bläck på randigt papper. Ord som inte blir lästa, sida efter sida. Bakom min ändå ganska smutsiga fasad döljer sig något annat, något som endast mina slitna böcker får se. Nervös och konstig. Förmodligen endast i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Sova. Hittade bilder jag inte ville se idag. Det är tur att människor är så lättlurade för jag anstränger mig inte särskilt mycket just nu. Jag väntar fortfarande på ett breakdown. För jag står fortfarande upp och jag borde inte stå upp. Det finns ingenting som är logiskt.

-

Skriv. Skriv säger den åt mig. Min dator, när jag loggar in här så säger den åt mig att skriva. Skriv ett inlägg då. Låt dina närmaste få läsa hur svart ditt inre är. Låt människor få se vad du känner. Hur det är att leva ett slags liv. Punkt. Ett slags liv. Du skriver så bra Mia. Hah. Ja, jag gör väl det. Ni vill att jag ska skriva mer. Jag vill också det. Jag vill kunna sprida allt, allt det jag kladdat ner på kvitton och allt annat som funnits i närheten när jag behövt det. Så varför gör jag det inte bara? För att jag är rädd. Jag är rädd för vad folk kommer att tycka. Jag är rädd för vad jag kommer att förlora. Som att jag har så mycket att förlora. Jag försöker klamra mig fast vid de där få fasta punkterna jag har, för rädd för att kasta mig ut, för rädd för att misslyckas. Jag borde jobba hårdare. Jag borde försöka. Jag borde flytta, igen. Jag borde starta något. Göra något. Skapa något.

-

Tills jag blev vem som helst. Gömmer mig i huvor. Sticker alltid ut ändå. Rödvinsfärgade läppar på söndagskvällar. Ge mig något mot rastlösheten. Vad som helst. Svart, vitt. Era liv, svart eller vitt. Jag vandrar den vackra gråzonen. Inte bra, inte dåligt. Bara alltid annourlunda, alltid lite utanför. Har svårt för att se regler utan undantag. Har problem som ingen ser. Har hemligheter jag skulle berättat om om det inte vore för samhället. Om det inte vore för att jag kommer behöva ett jobb. Jag är trotsig nog genom att hålla denna blogg öppen. Jag är trotsig nog med piercingar och tatueringar. Jag är trotsig nog med kort hår. Och jag kommer ändå aldrig vara bra nog. Jag kommer ändå aldrig kunna göra dig nöjd. Så jag blev såhär. Jag blev dålig. Jag blev motsatsen till vad jag borde blivit. Jag blev svår. Jag blev ärlig. Jag blev stark.

-

.

-