Det var ett tag sen nu hörrni. Jag sitter här i något slags vakum. Mittemellan att gjort sista tentan för terminen och åka söder ut för Sweden Rock Festival. Jag är så matt, så psykiskt trött. Fysiskt trött också för den delen, har senaste veckan levt på kaffe, cigg och för få timmar sömn. Studentlivet är allt annat än glamoröst.

 

Ska vi ta en tripp bakåt i tiden? Ett halvår kanske? När jag stresspackade och panikflyttade, från Fränsta tillbaka till Östersund. Kastade mig in i något som på ett sätt förändrat hela mitt liv men som ändå fått mig tillbaka på banan igen. Inget ont om åren innan, det har hittills varit ett fint liv, några vägbulor och en del tvära svängar men ett bra liv. Fyllt av roliga och intressanta minnen och erfarenheter. Det är inte värt att minnas det dåliga även om vi alla vet att det smyger på en ibland.

 

Så, för ett halvår sedan packade jag och drog. In i livet på andra sidan Östersund, det är som en helt ny stad, som att jag gått och tittat på gymnasieåren genom ett skyltfönster nu i ett halvår. Jag tror inte jag var beredd på det här, jag tror inte jag var beredd på vilka tankar och känslor den här utbildningen skulle ge mig. Allt elände som vi läst om, all orättvisa. Alla nya perspektiv jag fått på livet. Sidospår: Jag vet att jag inte är ensam om att ha känt såhär, men att skriva vi är att dra alla över en kam, något jag blivit otroligt försiktig med.

 

Så där satt jag, helt själv, med ett helt gäng av människor med samma mål som mig, samma intresse i samhället och de som inte har det lika bra som medel-svensson. Första två månaderna var som ett töcken, jag tänkte, pratade och drömde om skolan. Det var det enda som existerade, det var enda sättet att överleva, enda sättet för mig att klara av all ny information, alla dessa jävla böcker och tentor. Efter två månader var det som om jag vaknade till liv igen, det blev mindre fokus på mig och vad jag tänkte och tyckte, som om jag drog upp rullgardinen och tittade ut på världen men med en helt ny syn.

 

Någonstans här så började livet komma ikapp, livet har för vana att göra det. Tog tag i livet, tog även tag i nya moment och kurser. Tog tag och skaffade mig några vänner och jag tror jag blir mer och mer kräsen för varje år. Men de samtal vi haft, allt vi pratat om, från den djupaste ångesten till de mest banala som träning och kläder. Att jag kunnat fått ut så mycket av vänskap på så kort tid är för mig ett under. Inget ont om alla vänner sen tidigare, jag tror att mycket av det här har mest med mig själv och min egen väg att göra. Den planar ut och breddar sig.

Men vi har så mycket gemensamt bara genom att vi har samma mål, att vi faktiskt vill gå i mål. Jag har haft ångest, jag har stängt in mig, jag har inte träffat alla som jag borde träffat, jag har inte ringt alla jag borde ringa. Men jag har inte orkat och det är okej, jag är okej med det igentligen.

 

Tiden gick, för varje tenta blev det mer och mer naturligt, stressen slår till senare och senare, jag blev mindre och mindre förvånad över att jag klarat mig. Sen kom den, sista kursen, vetenskapsteorin. Antika Grekland och CUDOS-normer. Har vant mig vid att ingenting sitter förän sista veckan, tenta-veckan. Så jag var ganska lugn, tills vi satt där imorse, som vanligt hade jag sovit på tok för lite och bara fått i mig kaffe och cigg. Ångesten kom som en spark i magen. Jag tror igentligen inte att det var för tentan, inte bara för tentan iallafall. Det var någon blandning av tenta-ångest, det faktum att jag måste skiljas från mina vänner över sommaren och tanken på att jag än inte packat inför Sweden Rock. Att det helt plötsligt gick upp för mig att det går så fort, att snart står jag där i mössa och vinterjacka på min första praktikdag. Vad hände? När blev jag vuxen?

 

 

Jag vet som vanligt inte vart jag är påväg med dethär. Det vet jag aldrig. Det är gjort nu, första terminen är klar och jag är inte alls lika nöjd som studenterna på flaken var idag. Jag har nog inte riktigt förstått det än, det känns som jag ska på föreläsning på måndag, ny kurs, ny litteratur. Jag vet att jag kanske låter lite fjantig, det är ju bara tre månader tills det är dags för juridiken. Men det gick så fort, det hände så mycket. Och nu har jag dö-dagar, nu ska jag grubbla i två dagar. Jag ska prata så lite som möjligt, jag ska sova så mycket jag kan, jag ska kolla om Greys Anatomy, leva i min bubbla och ta hand om mig själv. Sen drar vi en fyradagars-fylla.

 

Peace out!