Jag håller mig till sanningen. Inte alltid men så ofta jag bara kan. Vill ni veta det jobbiga med att vara ärlig? Det går oftast åt helvete. De sägs ju att ärlighet räcker längst. Eller var det sanningen, anyways. Jag tror inte på det. Människor vill bara höra sanningen när det är något bra. Människor tål inte kritik. Ingen form av kritik, alls. Därav har jag lite svårt för människor och människor för mig, för jag vill gärna tycka tvärt emot och ifrågasätta varför. Många har aldrig något bra svar och har en tendens att vända sig till någon annan och dumförklara mig, för att de inte kan rättfärdiga sina åsikter och handlingar. Också ett av människans mer vanliga beteende. Plussidorna av detta är att jag vet mycket väl vart jag har folk, jag vet vilka som faktiskt är där på riktigt. Jag och en av mina närmaste kom fram till en sak för ett tag sen (du läser det här min vän). Vi kom fram till att jag är ett svin, men ett ärligt svin. Jag skyller inte ifrån mig. Jag brukar inte heller skämmas eller må dåligt över något vilket kan vara frustrerande för en del. Det blir ju lite svårt att komma åt mig så att säga. Jag är inte gjord av sten och jag är långt ifrån perfekt, det är inte det jag försöker säga. Jag försöker inte heller säga att jag aldrig ljuger för det gör jag, bara inte om sånna där vardagliga grejjer som folk brukar ljuga om. Det bästa med det hela är att när folk brukar säga vad de gillar bäst med mig så är det just ärligheten, den som konstant sätter mig i problem, den som alla viker ut taggarna emot. Det är inte enkelt, men jag vill hellre att folk vet vart de har mig och vad jag tycker än att de ska gå runt och undra. För jag hatar det själv, jag vill veta vad folk tycker, på riktigt. Kvälls svammel. Och jag säger det igen, allt jag skriver är ur mitt huvud, jag kan ändra mig, ångra mig och ha fel, jag är bara människa.