Tänk om jag kunde vara där jag ville precis när jag vill. Tänk om jag ändå inte behövde sitta just här just nu. Jag har inte ens knytit av mig skorna. Jag kan inte riktigt vara själv. Jag är nästan aldrig själv. Men nu är jag de. Jag vill inte men jag kan inte riktigt komma på någon som skulle vilja hålla mig sällskap kvart i 11 en tisdag. De flesta jobbar. Jag vill åka. Eller hitta en anledning till att vilja stanna. Något som tar bort den där rastlösa känslan jag har varje gång jag är själv. Jag är ensamen. Som man bäddar får man ligga skulle de flesta nog tänka när jag säger så. Jag vill nog helst åka hem. Ska jag vara själv kan jag lika gärna vara ordentligt själv. Jag är social, på tok för social. Jag vill bara bli omtyckt och uppskattad men jag vill ha mer än jag får. Jag kräver mer än jag igentligen kan begära. En pojkvän en sån här kväll hade suttit fint men jag vet inte hur man gör sånt. Jag kommer nog bli en kattkvinna när jag blir gammal. Motivation saknas just nu, för livet. jag känner inte för att kämpa för någonting alls just nu men jag är inte så. Jag ger inte upp, eller jo, det gör jag men jag låtsas inte om det. Jag fortsätter som alltid och gör det oftast lika bra bara totalt utan inre glädje. Yttre glädje är lätt. Det är som kläder, det är bara att ta på sig ett leende och kliva ut genom dörren. Det gör de hela lättare, när man kan lura andra att man är glad så känns det bättre. Det är som att ta på sig en mask, men för att spela teater behöver man publik och när publiken har gått och ridåerna är fördragna försvinner masken och ångesten kommer krypande. Sen att jag spelar Roger Waters och Winnerbäck kanske inte gör de hela bättre. Slutsattsen är väl helt enkelt att jag är ensamen och att jag inte är så nöjd med det. Dags att ta av sig skorna kanske. För hur mycke jag än vill så blir jag nog ensamen ikväll.

-