Jag blir fortfarande nervös när det ringer dolt nummer på min mobil. Den där barndomen. När jag var liten betydde dolt nummer att det var dags att bli retad, kallad ful, fjortis och äcklig. Bli lite lagom förnedrad så den som ringde kunde känna sig tuff inför sina äldre vänner. Så de kunde känna sig lite bättre. Ändå svarar jag, varje gång, de gjorde jag då också. Det spelade igentligen ingen roll att de ringde med dolt nummer, för jag visste ändå vem det var. Det hördes. Men jag vågade aldrig säga något till dom. Vågade aldrig låta dom veta att jag visste. Jag var svag när jag var liten. Det är jag inte nu längre. Nu är jag kall och hård som sten. Som det blir när man vänjer sig vid att alla förmodligen kommer tycka illa om en vad man än gör. Hur mycke man än försöker passa in så kommer man aldrig vara nog bra för resten av världen. Så jag slutade försöka passa in, jag slutade ta åt mig, jag slutade känna, jag slutade försöka och jag tror tammefan jag klarade mig bättre än många andra, livet ligger framför mina fötter hur många gånger de än ringde på dolt nummer.