Jag är osynlig. Med rosa, kort, spretig pojkfrisyr, en latte i handen och en ful gratisväska promenerar jag genom arlanda och väjjer med jämna mellanrum för barn som springer och gubbar med ölmage som inte ser mig. Vardagens kungar och drottningar går här. Några medelålders män har druckit för många öl i väntan på flyget och har nu börjat förklara hur tur de har som har varandra, de har varit på Iron Maiden. Jag är lite avis, men vad är en konsert med dom jämfört med en stulen jacka och en jobbhelg. Jag bränner mig på tungan, bara en halvtimme kvar. Jag förstår inte dialekten. En tjej sitter och stirrar på mig, hon ser normal ut, har fint lockigt hår. Hon är nog lite fascinerad, så brukar de va. Fast jag är sliten nu, inte alls så fashion som jag brukar va.
-