Sväljer mina tårar som vanligt och bara fortsätter gå. Jag hatar de, jag vill stanna, jag vill gråta. Men livet ger mig inte tid. Jag har inte tid. Jag har alla mina barn, alla mina vänner som konstant kräver något av mig. Konstant behöver råd, sovplats, mat. De vill vara med mig men de förstår inte att jag är ett vrak, av värsta slag. De använder mig som sin klippa men likt vatten mot sten slipar de ner mig. Till något jag inte är. Jag ligger snart under vattenytan och jag vet inte vart jag ska vända mig. Du är en person, en människa, en vän, men förstå mig, jag kan inte slåss åt dig längre, jag kan inte vara din sköld. Lär dig ta ansvar, lär dig leva ditt eget liv. För mitt liv håller på att ta slut, en minut i taget och du har använt för många av mina minuter. Jag går här på vit mjuk snö, mina fingrar domnar bort och jag försöker hålla tårarna borta. För jag är inte själv, jag är aldrig själv.