Hej. Livet känns som en bakfylla som aldrig tar slut just nu. Blev spontan igår, det är verkligen inte varje månad jag är spontan. Åkte in till staden efter jobbet och krogade, lyckades med konststycket att bli full också. Men kul vare. Spenderade kanske två timmar på en soffa innan det bar av till jobbet igen då, blev godkänd av mig själv iallafall, det gick rätt okej bra. Duschen är efterlängtad men ska försöka göra nåt av min hårfärg först. Måndag imorrn, jag vill inte. Verkligen inte. Jag vill bara sova länge, kolla balkläningar.

-

Jag tror jag är lite socialt handikappad. Ja, det är jag. Alltså, jag har ju vänner och så, gott om dom, bra sånna också. Men jag är så jävla svår. Jag har ju inga känslor, jag är typen som alla tror att dom vet vad jag känner men fack no. Jag är så fruktansvärt bra på att gömma alla känslor, jag gör det jämt. Jag blir lite arg på mig själv för det. Jag vill också kunna skrika på nån när jag blir arg, gråta och säga att det inte alls är okej och berätta vad som är fel. Jag berättar nästan aldrig vad som är fel, inte den riktiga annledningen. Sofia, jag tror hon är en av de fruktansvärt få som sett mig så svag och ensamen som jag kan känna mig ibland. Jag vet inte varför men mitt hjärta har väggar av titan, kalla, hårda, glänsande väggar och någonstans där innanför dem, i ett hörn som jag besöker fruktansvärt sällan, bultar ett litet ensamet, sårigt hjärta som bara vill känna något men som är så fruktansvärt rädd, rädd för att få ännu ett ärr, rädd för att falla. Jag är verkligen socialt handikappad, vem fan skriver något sånt här, haha. Vem är jag? Jag är allt det som man inte ska vara, jag är den där brutalt nakna sanningen som ingen vågar säga. Jag är svår och komplicerad, du kan göra mig enkel men då vet du inte hela sanningen. Jag är obekväm. Jag är helt enkelt allt som tonåringar inte orkar med, vadå tonåringar, vuxna också för den delen. Jag är för jobbig. Jag kan inte vara glad hela tiden, jag försöker ganska hårt och ni som känner mig förstår ju vad som skulle hända om jag inte försökte som jag gör nu. Jag skulle nog inte haft alla mina fina vänner då. Jag känner mig så patetisk när jag sitter och skriver det här. Som att det har med uppmärksamhet att göra, icke. Jag menar, visst, uppmärksamhet är kul, man kan nog inte få för mycket av de men ja. Jag är bara en tjej, i en liten liten stad ganska i mitten utav svea rike, mina problem är så små så varför ska jag ens tänka på dem. Men, jag gör det and there is nothing to do about it. Ångest, känner hur det bränner. Maskinen, det bara snurrar. Jag tänker låta det snurra, mitt liv är så fruktansvärt bra igentligen, ja, tänk så Mia, tänk så. Allt kommer bli bra, allt är bra som man brukar säga till människor innan dom dör.

Fack of, gå och lägg er.

-

 

-