Vad roligt att jag började gråta när Serenas mormor dog på Gossip Girl när inte ens Serena grät. Jag har tänkt på en människa väldigt mycket den här dagen. Den här människan behandlar mig lika illa som många andra gör men jag och min vilja att ha någon att ta hand om får mig att se genom glas i en rosa ton. Jag vill slåss för den här människan, men jag vet inte hur, det är som att jag inte har någon tillåtelse att hjälpa heller. Och på något sätt känns det som jag gjort allt jag kan, men det hjälper inte. Jag måste vänta. Och vänta gör jag, på mitt eget sätt. Men jag vet inte hur länge jag kan vänta. Jag har, på riktigt, släppt den enda orsak som hållt mig kvar på samma ställe och jag står här med handen utsträckt, det enda du behöver göra är att ta tag i den så drar jag dig upp, men du är så förhäxad av de mörka vattnet att du bara tar tag i min hand när du verkligen håller på att drunkna men du släpper så fort du hämtat andan. Jag vet inte hur länge jag kan stå ensamen här på kanten och vänta på dig innan jag också ligger i vattnet. Fast hamnar jag i vattnet så hamnar jag inte i samma vatten som dig. Nog av obegripligt svammel för idag.