Undra hur många gånger jag verkligen tänkt ändra på mitt liv, men det bara går inte. Sen sitter jag där med ångesten ända upp i halsen. Sjutton år gammal jag borde kunna, jag kom på för mycket som jag borde kunna. Jag hoppas verkligen att jag inte är den enda som ramlar och skrubbar knäna lite då och då. Jag känner mig lite som i ett citat jag hittade någon gång för längesen, det gick något i stil med att ''igentligen vill jag bryta ner ditt liv men jag är för lat så jag lutar mig tillbaka och tittar på medan du gör det själv''. Någonstans är det någon som sitter och njuter av att se mig misslyckas. Grejjen är att de måste ha jävligt roligt för misslyckas är något jag är ganska bra på. Samtidigt som jag har den där ångesten känner jag att jag kanske inte borde ta allting så seriöst. Jag är alldeless för bra på att överdriva när jag gjort något lite dumt. Jag menar jag är ju ändå lite on the edge så att säga. Jag har fortfarande lite av en tonårings dumma, omogna tankesätt samtidigt som jag efteråt får så grovt dåligt samvete och en ångest som heter duga. Men gjort är gjort, imorgon är en ny dag, frågan är ju hur många dagar det ska gå innan jag inte behöver tänka så längre. Sweden Rock, kom och ta mig härifrån iallafall dina fyra dagar.