Jag har precis läst Johan 'sober' Alanders bok ''Punkt''. Fy fan i helvete.. Stängde boken med trårarna rinnande längs kinderna. Jag vet ärligt inte riktigt varför, för boken var enkel på något sätt, berättat precis som det var utan överdrivna, utsvävande beskrivningar. Det kanske var det som var bra. Eller det faktum att han växte upp i samma samhälle som jag gjorde. Att vi har gått på samma skola, att vi har haft samma asfalt under våra skor. Kanske det faktum att min mamma kände hans mamma, eller att de han beskriver, känslan, den har jag känt. Inte alls på samma nivå förmodligen. Men den ligger ändå där, kylan som han beskriver. Eller kanske gråter jag för att jag sett missbruket han pratar om.

-

Tänkvärd, minst sagt.

-

-