Förlåt. Bara förlåt. Jag har ingenting att säga till dig. Jag kan inte ge mer. Jag förstår inte längre. Varför är det så fel. Vad är det för fel på mig. Varför frågar jag igentligen. Det finns många som har många svar på det. Jag kan inte räkna. Jag kan inte längre räkna dagar jag bara vill göra om. Ord jag vill ta tillbaka. Ögon jag aldrig borde ha mött. Jag blir så arg, arg på mig själv för att jag inte gör något åt det. Jag gör inget åt allt jag klagar på. Jag är så fast i mitt i-lands liv, mitt äckliga, bortskämda sätt att leva på. Stanken av besvikelse ligger som en tunn dimma runt om mig. Så arg på mig själv för att jag inte orkar ta tag i något. Jag orkar inte och ändå är det som att jag förväntar mig att någon nån gång skulle hjälpa mig upp härifrån. Som att det skulle hända.