Nu jävlar ska ni få ett inlägg. Jag känner mig ensamen. Inte sådär så att det gör något och som att jag är utan vänner utan mer ensam på de sättet att jag inte riktigt är kappabel till att vara social. Om någon frågar mig något river jag ifrån som om jag hatar människan sen klagar jag på att ingen lyssnar på mig. Jag är något annat jag, jag vill gärna tro de iallafall. Nu ringde min mamma. Jag tappade tråden så nu tänker jag berätta om något annat. Just nu sitter jag och kollar ut genom fönstret. Det är bara en vägg där och det lyser i två av lägenheterna i de hus jag har utanför mitt fönster. Det är väldigt fint i min lägenhet nu. Jag har hållt det städat här nu ett bra tag, det känns bra. Jag har mycket mindre för mig om dagarna och jag vet inte om det tyder på att jag tappat mitt sociala liv och ifall det kanske är lite bra. Jag behöver lov. Man vet att man behöver isolera sig i skogen några dagar när man inte kan föra en vänlig konversation utan att irritera sig på människan man pratar med även om det är någon väldigt älskvärd människa. Jag behöver en paus från mig själv helt enkelt. En paus från mig själv i sociala situationer. Jag har helt enkelt mycket svårare att acceptera vardagliga dumma kommentarer och självklara påståenden just nu. Det blir så när jag är utmattad. Jag vet inte åt vilket håll jag vill med att berätta detta, förmodligen framåt. Jag har försökt ta mig framåt länge men jag trampar vatten och snart har jag kramp.