-

Idag ligger jag hemma i min säng på frösön och försöker ta reda på vart jag gör fel för att hamna här. Jag har varit halvt som halvt sjuk länge nu och jag tänker skylla det på min avsaknad av hjärnkapacitet. Man ske int ge sa me tör öuga. Översatt till svenska blir det något i stil med: man ska inte ge sig förän man gråter. Jag av någon underlig annledning har tagit detta till mitt hjärta och ger mig verkligen inte förän jag kommer hem och lägger mig i sängen i fosterställning och gråter av total utmattning. Saker som kan trigga dessa totala fall kan vara att jag inte har någon mjölk, att jag inte fick in nyckeln i låset direkt, att jag kommer på att jag inte tränat på två dagar. Det kan såklart vara värre grejjer men oftast inte värre än att jag har glömt att jag har prov. Så jaa. Idag tar jag lite tid för mig själv helt enkelt. Jag gör ingenting alls med andra ord. Jag vill kunna prestera något, något som någon skulle bli stolt över. Jag anntar att det är en del av det här, min helt sjuka prestationsångest. Gör jag något måste det vara jävulst bra och jag är alltid livrädd för att misslyckas. Jag låstas inte om det men jag själv är den värsta kritikern jag har, den som aldrig är nöjd. Idag var den dagen jag vaknade lite till. Jag kommer att måsta ändra lite saker och det tar emot. Jag vill göra allt hela tiden men det går inte. Jag kan inte fortsätta pressa mig själv tills jag faller. Det känns bra. Jag är på bra humör, nu ska jag bara lista ut vad jag behöver prioritera högst just nu och det är inte så svårt, för det är jag, mig själv. Nu låter jag som någon peppande psyk-tant. Så nu lägger jag av med det.

-

-