På tal om mjölk. När jag var på väg ifrån gymmet till bussen, efter att jag pinsamt nog missade att låsa upp dörren så tjejen bakom mig med sitt tjej-gäng låste upp den åt mig, så tänkte jag på lite saker. Det är ganska fint där uppe på stadsdel norr, speciellt där man går i en liten gång och lampor lyser upp den vita snön, lite som i en saga. Någonstans där plockade jag upp min iPhone och kollade Facebook, snabbläste tråkiga inlägg om snö och resor hit och dit, fastnade för en av de många deppiga kärleksinläggen som löd något i stil med ''man vet inte vad man har förän man har förlorat det''. Vid det laget mötte jag en ganska söt kille strax innan wargentinskolan. Tappade fokus men ramlade fort tillbaka till den meningen. Jag tänkte på saker jag förlorat. Jag kom fram till att det jag förlorat vill jag inte längre ha, det mesta av det iallafall. Vissa bitar skulle jag såklart vilja ta tillbaka, göra om och göra igen men over all så saknar jag inte så mycket. Jag saknar något men jag vet inte vad det är riktigt. Jo, igentligen gör jag det, jag saknar armar runt om mig. Armar som bryr sig på riktigt. Men jag klagar inte, jag har det bra, lite för bra igentligen. Jag har världens sötaste pyjamas nu, den är jätterosa och min lägenhet är stökig. Jag har tvättat, massor!

-

Snabba, klaga inte.

-

-

-