Hur ska jag skriva för att ni ska förstå vad jag menar? Hur ska jag kunna placera orden i rätt ordning för att det inte ska uppfattas helt fel? Vanlig är ett ord jag vill fullständigt utplåna, likaså lagom och normal. Ni vet normal, stereotyper är något jag inte kan förstå mig på. Varför skulle man vilja finna samma egenskaper hos alla människor? Varför vill man se samma utseende hos varje människa? Är det inte otrolig tråkigt? Om du redan sett tio människor med samma typ av utseende, varför vill du då se en till? Borde inte skillnader vara något intressant istället för något som får dig att backa? Varför är vi så osäkra att vi söker oss till det vi redan känner till. Jag vill upptäcka nya saker, nya människor, nya allt. Jag slukar det mesta som kommer i min väg, i form av personligheter, stilar, hårfärger, ord, kunskap, musik, allt. Känner jag redan till något så vill jag gärna gå vidare och prova något nytt. Jag förstår iförsig säkerheten i att alltid vandra samma väg fram och tillbaka, det man redan känner till kommer inte mer förvåna en, de kommer varken skrämma eller frambringa glädje i någon större utsträckning. Men jag blir alltid för nyfiken på alla små vägar som sticker av lite här och där för att kunna hålla mig därifrån, det är något med den där känslan av att aldrig veta vad man får, jag gillar den, ibland går det åt helvete, visst, men då vet jag iallafall. Man kan aldrig ångra något man inte provat. Jag är igentligen rätt glad att jag har saker jag ångrar. Nu är jag trött och klockan är mycket för mig och jag vet inte vart jag vill komma med det här. En sån där tanke som kan bli hur lång som helst.

-