-39-

Hej mina vänner.
Borde som vanligt sova. Men jag är för upptagen av att försöka undvika att tänka på saker. Promenerade runt i lägenheten en stund för att försöka få brun utan solen att torka, gav upp efter tio minuter och drog på mig en tröja och satte mig i sängen istället, fläckig och fin kommer jag vara imorgon. Men det skiter väl en hårdrockare i. Har totalrensat min systemkamera så nu har jag bilder till bloggen i tre år framåt tror jag. End of story.
-
Jag har inget att förlora längre, så jag tror att jag släpper mitt krampaktiga tag och faller fritt genom livet en stund. Spontana möten och möjligheter, gör det jag vill och tar för mig av vad som än kan tänkas hamna i min väg. Jag tänker fortfarande inte brottas med några mindre intelligenta människor för småsaker men det behöver jag inte heller när det jag behöver kommer till mig. Jag är den jag är, jag ber så hemskt mycket om ursäkt om det stör dig på något sätt. Självkänslan och säkerheten är på väg tillbaka, om så bara för några timmar, dagar, veckor, månader, den är tillbaka och jag tänker inte ge upp den riktigt än. Jag är stolt över mig själv, så stolt jag bara kan. Varför vet jag inte för jag förväntar mig ett gnistrade IG på en lysande neonskylt imorgon. Matte, matte, matte men jag kan annat. Skriva t.ex. dansa kan jag lite också. Eller föresten så vet jag varför jag är så stolt, men det har ni inte med att göra. Såhär på en söndagskväll älskar jag mitt meninglösa liv, det är allt jag behöver att det ska vara, just nu vill jag inte ha mer, jag vill inte ha något annat än det jag redan har och jag vill inte vara någon annanstans än där jag är just nu. Okej, jag önskar på något sätt att du lät mig vagga dig varm och lugn som Lars Winnerbäck säger men du släpper inte in mig i ditt dunkla rum och det gör inget, jag är kvar här och du vet vart du har mig så du kanske kommer krypande, gör du inte det var det inte så det skulle bli.
Det jag ville få fram med det här svamlet var igentligen den mening jag skrev först, men look at the bright side, du fördrev runt fem minuter med att läsa allt.
Point of story:
Jag har inget att förlora längre, så jag tror att jag släpper mitt krampaktiga tag och faller fritt genom livet en stund.
-

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0