Jag kan inte trycka bort mina känslor. Jag gör det varje dag, hela dagen. Men på natten, på natten när jag är ensamen. Med musiken i en öde lägenhet i ett typiskt lägenhetshus på frösön, då faller jag sönder, bit för bit ramlar jag isär för att sedan bygga upp mig själv varje morgon.

Jag har inte träffat många som mig. Det finns de som tänker på mitt sätt, de som förstår. Men det värsta med att vara så är att när du väl sitter där, när du tänker, analyserar, då finns det ingen där. Ingen håller din hand, ingen frågar, ingen lyssnar.

Det krävs otroligt mycket för att människor verkligen ska lyssna, vi är så extremt duktiga på att fastna i oss själva. Det kanske är just därför jag valt att fokusera på mig själv. Det kanske är därför jag kan ses som elak och egoistisk, jag gör som jag vill för att jag vet att om platserna skulle vara ombyta skulle du sätta dig själv först utan att blinka. Man får så otroligt lite tillbaka av människor, du kan lägga undan hela din värld för en människa och tillbaka får du ett tack och hej då.

Jag vill inte kalla det att bli sviken, för jag anser att det ligger i människors natur. Kanske har det förstärkts nu men det har alltid handlat om överlevnad.

Folk är elaka, get over it.

Så, nu har jag tömt mig själv för just nu.

Jag mår bra, det gör jag. Jag bara behöver må dåligt ibland för att må bra, alla behöver må dåligt ibland.

-

Listan som mina får mina tankar att snurra.

-