Hmm. Sånna knepiga vägar livet väljer åt en ibland. Jag tror nog lite på ödet även fast jag inte vill erkänna det.

Som om det inte spelar någon roll hur mycket man vill välja en väg men man halkar ändå in på den andra.

Som om man inte hade något val.

Jag strävar emot min väg just nu.

Jag vägrar gå framåt.

Jag vet att jag måste men jag fortsätter ändå kolla bak.

Som om jag skulle kunna få gå tillbaka och göra om.

Välja den andra vägen.