För första gången i mitt liv kan jag inte hitta en bekväm ställning på golvet där jag alltid sitter med datorn i min fantastiskt stökiga lägenhet. Kunde inte hålla mig längre, mjukisar, för stor huvtröjja och mössa. Det är inte jag i tighta jeans och smycken. Flyger alldeless för komplicerade och konstiga tankar genom mitt huvud inatt. Melissa Horn gör mig sällskap och även Lars Winnerbäck. Det börjar bli mörkt ute på kvällarna, jag tycker om det. Snart kommer det vara löv på backen, kallt och mörkt, jag trivs då. Jag trivs ännu bättre när backen är täckt av snö och termometern visar -20. Jag trivs när det är mörkt, jag trivs ensam.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag va med dig. Jag kan inte skilja på mina känslor alls nu, jag skyller på att jag är 16 och förmodligen med all rätt. Aldrig tyckt om det där med tonåren, det är ju så otroligt jobbigt. Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd. Jag vill inte skriva så att någon förstår för det finns ingenting att förstå. Det här är en sån där lång natt som Melissa sjunger om, för jag sitter i mitt fönster och längtar bort från hans kyla och hans charm. Jag kan inte beskriva med mina egna ord, tur att det är fler som känner som jag gör ibland. Jag skulle vara någon annan om du fick bestämma. Det är tomma ord som fastnar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger, allt jag har.

Ni lär ju se vad som är bitar ur låtar och vad som kommer från mig.

Konstigt humör.