Eeh, jag har ett liv, ett liv som jag just nu måste ta hand om väldigt mycket.

Och bloggen är väl aldrig särskilt prioriterad måste jag väl få säga.

Det är mest bara en vana, istället för 700 facebook uppdateringar, you know.

jag tänker. eeh.. väldigt mycket? nejmen, jag tänker mysa i soffan med persiennerna (stavas de så? äh, sket jag väl i egetligen. cool, jag vet) nerdragna, lamporna släkta och Adept på hög volym. Nej, där ljög jag lite faktiskt, för Maddeliten och Kara ska komma hit och vara det de är bäst på, mina vänner. Men nog blir det mycket Adept nu ett tag.

Madde kommer snart faktiskt, då ska vi gå till Frösöbron och tända ljus för Krilla. Sorgligt som fan det där, blir skakis bara jag tänker på han. Och jag som träffade han på yran senast. Det går inte riktigt att fatta. Skrev en liten text om det dagen han dog. Men den får ni inte läsa. Jag skrev en till text idag, om något helt annat. Men den får ni inte heller läsa. Det är för personligt.

Grejjen är väl att jag är tonåring och deppar ibland som alla andra tonåringar. Fast jag inbillar mig just nu att det hänt så mycket tokigheter att det är helt okej att klaga lite på livet. Fast jag har det bra, jag har mat, rent vatten, kläder och vänner. Fast även fast jag har det sådär underbart, matteriellt sett, så kanske jag också kan få må dåligt ibland. Alla borde få må dåligt ibland, fast inte så dåligt som Krilla mådde, det blir så jobbigt för alla som man lämnar, släkt och vänner och så. Fast där har jag lite dubbelmoral måste jag erkänna, för jag tycker inte om när man kallar någon 'psykiskt sjuk' för det är så hemska saker och så otroligt breda saker, jag tycker inte heller om när massa doktorer petar i folk små rosa och blå piller så att de som t.ex. lider av deprison blir glada för blir det inte lite på låtsas då? Liksom inte glad på riktigt utan det är bara pillrena som gör de. Visst, det är väl kul och vara glad men varenda en skulle ju gå in i väggen om man var glad hela tiden. Sen är det väl bra ibland antar jag om det är typ någon riktigt grov sjukdom. Men jag menar, alla får ju sånna där piller nuförtiden, jag vet flera stycken i min ålder som knaprar sånt, varför? för att någon skolsyster ansåg att det var fel att vara ledssen när människans föräldrar skulle skiljas eller dylikt. Jag tycker att man känner att man lever på något sätt när det går dåligt eller när det hänt något hemskt, lite som en väckarklocka 'Ta vara på livet människa!' typ, ungefär. Haha, nu lär ni ju tro att jag gått och blivit tokig, men finns det inte nån annan som tycker om att sitta hemma själv en kväll och lyssna på 'djup' musik och fundera på livet, vännerna, familjen, skola?

Ähh, nu ger jag upp det här, nu ska jag ställa ifrån mig datorn och njuta av tonerna från Anberlins Change The World (Lost ones).

Var nu glada och snälla allihop!

(Eller drick en kopp te och tyck att livet är skit och acceptera att livet är skit ibland.)

Jag ska oxå vara glad och snäll om en stund ^^