Jag har haft en bra sommar. Det har jag. Det har varit sol och regn och åska. Musik och fylla och fester. Vänner och fiender och främlingar. Kramar och kyssar och händer. Glädje och sorg och likgiltighet.

Just nu faller regnet utanför. Jag tänker tillbaka på varje hörn av den här sommaren. Varje ord, varje rörelse. Varje öl, varje tår. Varje skratt och dans.

Och över huvudtaget finns det inte mycket jag vill ändra. Jag ångrar inte att jag missade hela yran-lördagen för det var vad jag behövde just då.

Och utöver det så finns det inte mycket att ångra. Jag ångrar inte heller att jag nu har 2 veckor utan planer. Jag behöver det. Jag behöver vila, andas, tänka innan skolan börjar igen.

Jag lyssnar på tystnaden nu. För en gångs skull är det tyst sånär som på klockan som tickar och regnet mot fönstret.

Funderar på hur det blev såhär. Jag är så glad över allt som hänt den här sommaren men samtidigt så nertryckt och sorgsen, för dina ord ekar fortfarande i mitt huvud.

Måste fortfarande lyssna igenom otroliga mängder Pink Floyd på nätterna innan jag lyckas sluta mina ögon. Men jag antar att det är ett billigt pris.

För någonstans känns det ändå som jag kommer klara det här. Det kommer ta tid. En extremt lång tid. Men det kommer gå bra. Jag är fylld av ett otroligt lugn just nu.

Undra om det är regnet eller om det är ekot av urkult. I vilket fall kommer det gå bra för mig. Jag vet inte hur men det kommer att lösa sig.

Den här sommaren har öppnat mina ögon och jag har träffat så många roliga människor som jag kanske aldrig kommer se igen men det gör inget.

Jag kanske kan förklara det som att vi fångade dagen eller dagarna i det här fallet då.

Jag vet att jag har fångat sommaren iallafall.