Jag är osynlig. Med rosa, kort, spretig pojkfrisyr, en latte i handen och en ful gratisväska promenerar jag genom arlanda och väjjer med jämna mellanrum för barn som springer och gubbar med ölmage som inte ser mig. Vardagens kungar och drottningar går här. Några medelålders män har druckit för många öl i väntan på flyget och har nu börjat förklara hur tur de har som har varandra, de har varit på Iron Maiden. Jag är lite avis, men vad är en konsert med dom jämfört med en stulen jacka och en jobbhelg. Jag bränner mig på tungan, bara en halvtimme kvar. Jag förstår inte dialekten. En tjej sitter och stirrar på mig, hon ser normal ut, har fint lockigt hår. Hon är nog lite fascinerad, så brukar de va. Fast jag är sliten nu, inte alls så fashion som jag brukar va.
-

Jag blir fortfarande nervös när det ringer dolt nummer på min mobil. Den där barndomen. När jag var liten betydde dolt nummer att det var dags att bli retad, kallad ful, fjortis och äcklig. Bli lite lagom förnedrad så den som ringde kunde känna sig tuff inför sina äldre vänner. Så de kunde känna sig lite bättre. Ändå svarar jag, varje gång, de gjorde jag då också. Det spelade igentligen ingen roll att de ringde med dolt nummer, för jag visste ändå vem det var. Det hördes. Men jag vågade aldrig säga något till dom. Vågade aldrig låta dom veta att jag visste. Jag var svag när jag var liten. Det är jag inte nu längre. Nu är jag kall och hård som sten. Som det blir när man vänjer sig vid att alla förmodligen kommer tycka illa om en vad man än gör. Hur mycke man än försöker passa in så kommer man aldrig vara nog bra för resten av världen. Så jag slutade försöka passa in, jag slutade ta åt mig, jag slutade känna, jag slutade försöka och jag tror tammefan jag klarade mig bättre än många andra, livet ligger framför mina fötter hur många gånger de än ringde på dolt nummer.

Vet ni vad jag gör, jag är på arlanda, på arlanda försöker jag välja en bok, de tog mig ungefär en halvtimme, säkert mer, jag har läst på alla baksidor och kollat på alla böcker, inget passar riktigt mig. Jag borde skriva en egen som jag tycker om att läsa. Jaja, nu sitter jag här vid gate 44 med Jonas Gardells bok "en komikers uppväxt" i knät. Det får duga. Vid gate 44 på arlanda just nu förstår man inte många ord av vad folk säger. Flyget går först till Kalmar 17.00 och 17.55 till Ronneby, det är en timme tills dess, en timme bok. Alla pratar någon typ av dialekt jag inte har koll på. Tur att jag inte behöver förstå något. Flygplatser är någon typ av ingenmansland, alla är från olika platser och alla ska åt olika håll. Jag trivs med att fara runt, skulle vilja kunna göra de oftare. Men snart, snart, snart, ska jag åka, nånstans, långt bort och länge. Ska bara operera mig och bli rik först. Det kommer inte bli så snart. Jonas Gardell, jag hoppas du skrev den här boken bra. Vi hörs ses och syns. xx