Mår som jag förtjänar. Blåmärken, dimmor. Spelar ingen roll hur många du kände igår, de är ändå inte kvar idag. Det spelar ingen roll vem som hjälpte dig av med kläderna igår, du får ändå klä på dig själv idag. Den du var igår är inte den du vaknar som idag. Ångesten kommer tillbaka, du kan inte gömma dig från dig själv, tro mig, jag har provat. Du kanske inte minns mig men jag minns dig. Jag lyssnar på samma låtar om och om igen. Mina grannar blir nog rädda för metal skriken som är det enda jag kan få fram med min totalt förstörda röst, fast de kanske blir räddare för att jag inte dragit för gardinerna och knappt orkat klä på mig. Promenerar runt i lägenheten med den allt för vanliga rastlösa känslan. Själv. För första gången på jag vet inte hur länge. Tänker, minns, allt. Allt det där jag inte har tänkt på sen jag senast andades ensamhetens ångestfyllda luft. Gamla och nya minnen blandas ihop. Vet inte vart jag ska nu. Vet inte vart jag är på väg. Står nog mest och trampar på samma ställe. Tar dagarna som de kommer och har lyckats leva de två senaste som att jag skulle dö idag.